Asylrätten måste radikalt stramas upp
Många uppfattar regeringsutspelet den 24 november som ett paradigmskifte i svensk invandringspolitik. Inte minst kan Åsa Romsons bedrövade uppsyn ge oss kritiker ett intryck av en motvillig kursändring. Det känns som det var länge sedan ett flertal riksdagsmän från olika partier önskade avskaffa transportöransvaret. Men vi kritiker har inte vunnit, vi har bara sargat etablissemangets gemensamma fasad.De har inte ändrat sin analys och de har inte uppnått någon probleminsikt.
En del verklighetsförnekande ekonomer talar fortfarande om att invandringen ger tillväxt; de pekar på sjunkande arbetslöshet och ökande BNP per innevånare. De siffrorna beror på att de nya invandrarna ännu inte räknas in i befolkningen så den glada nyheten är bara en bristfällig mätmetod. Politikerna saknar också krismedvetande. Magdalena Andersson talar om ”andrum” innan fortsatta ”utmaningar” tar vid. Kinberg Batra oroar sig över att mottagandet för närvarande inte håller tillräckligt hög standard för migranterna.Fortfarande är ett svenskt perspektiv helt frånvarande. Varför offrar politikerna svenska folkets välfärd?
Vad politikerna nu gjort är att de tillstår att de bör ta ett halvt steg bakåt, men detta för att sedan kunna återgå till det gamla beteendet. Det är inte heller säkert att det halva steget bakåt blir av; det är mer att se som ett försök att ta ett steg bakåt. Men för att det skall bli ett riktigt steg så krävs att asylanstormningen verkligen minskar.
Nu räcker det inte med nya signaler och att försöka göra en inbromsning. Syftet bör inte vara att göra minsta möjliga ingrepp för att sedan kunna fortsätta med samma politik och hoppas på mindre katastrofala konsekvenser. Ett nödvändigt första steg blir att erkänna att den nuvarande asylpolitiken är förljugen. Under premissen att människor kommer att förhindras att ta sig till den svenska gränsen har Sverige utställt vidlyftiga löften. Dessa repellerande filter har nu fallerat och enligt Migrationsverkets generaldirektör är läget att ”situationen kan liknas vid att Sverige har landgräns mot Turkiet” (2015). Schengen fungerar inte om endast Ungern följer överenskommelsen och stoppar en okontrollerad folkvandring.
Den hittillsvarande ordningen som politikerna söker att återupprätta är en uppvisning i hyckleri. Turkiet och andra länder utanför EU skall utgöra ett första filter som ser till att ett begränsat antal migranter kommer till EU och säger det magiska ordet asyl. Om de skall tas om hand i Grekland protesterar Sverige ihärdigt att de asylsökande erbjuds en för låg standard och att alltför få får asyl. Grekerna tröttnar på denna situation och slutar agera EU-filter, och skickar istället migranterna vidare till Sverige och Tyskland på Angela Merkels direkta uppmaning.
Sverige är speciellt vekt och saknar ett effektivt nationellt filter. Vår generositet bygger på att Turkiet, Grekland och andra gör jobbet att stävja migrantanstormningen. Transportansvaret är ett annat filter som skyddar det känsliga svenska samvetet från att behöva säga det motbjudande ordet nej. Ställs vi inför den situationen blir vi lamslagna, vi blir inkapaciterade av vår egen förljugna retorik. Vad som krävs är att vi nu mobiliserar förnuftet och blir problemorienterade; att vi bryter oss loss från den hycklande retoriken.
Det finns inte ett, utan två stora fel med asylrätten. Det första är att antalet människor i världen som Sverige anser ha tillräckliga skäl att få asyl ligger på över 100 miljoner. Gruppen som erbjuds en rätt att komma hit och söka asyl är ännu större. Vi måste sluta ställa ut löften till miljarder människor, sluta att njuta av vår självgodhet och tyst hoppas att bara ett fåtal faktiskt ankommer och söker. Vi måste istället radikalt ändra asylpolitiken. Vi kan inte fortsätta att utlova en obegränsad rättighet att söka asyl och hoppas att Turkiet skyddar oss från vår nationella självdestruktivitet.
Ett steg på vägen – men otillräcklig som långsiktig lösning – är att omgående neka asylsökande som kommer via ett EU-land och hänvisa till Dublinförordningen. Sverige bör också klippa bandet till det internationella dokumentet, New York-protokollet 1967, och deklarera att vi inte längre hyser målsättningen att följa dessa riktlinjer. Vår primära uppgift är att få ordning på det kaos som svenska och andra europeiska politiker skapat i Europa. En europeisk fördelningsmekanism är ingen lösning, utan endast ett försök att spä ut effekterna av ett bristfälligt system.
Kriget i Syrien är en av flera sekundära orsaker till strömmen av migranter, det centrala är den standardförbättring ett liv i ett i-land medför jämfört med livet i ett u-land. Krig i Mellanöstern kan inte ses som ”ett tredje världskrig” som omdömeslösa skribenter påstår, utan är sedan länge den normala internationella situationen. Det byråkratiska dribblandet med asylärenden kostar mångdubbelt mer än den seriösa verksamhet som UNHCR bedriver.
Sverige bör införa regeln att asyl måste sökas från utlandet, eller vid gränsen, men den sökande släpps inte in i landet. Med det asyltryck som råder kan det dröja ett bra tag innan ett ärende kommer upp och det behövs synnerligen starka skäl för att få asyl. Personer som inte ens kan styrka sin identitet göre sig inte besväret, Migrationsverkets primära uppgift blir att processa alla de ansökningar från människor som redan finns i Sverige.
För den verksamheten krävs nya striktare regler. Överklagandesystemet skall ses över. Bland de många misslyckade reformerna som genomförts finns migrationsdomstolarna som infördes 2006. Det systemet bör avskaffas omgående, då det bara försenar processen. Migrationsverket kan låta tvistiga eller prejudicerande fall gå till en ytterligare prövning inom myndigheten. Sedan är fallet klart för verkställande.
Nästa steg är polisen som också behöver en rejäl ”make over”. Personer som skall utvisas skall verkligen visas ut. Andra länder, förmodligen alla andra länder, är skickligare än Sverige på detta. Danmark reagerar på länder som inte vill ta tillbaka sina medborgare med att dra in bistånd. Förutsättningen för att ett lands pass accepteras av andra länder är att landet tar ansvar för sina medborgare och inte bara dumpar överskottsbefolkningen i andra länder. Inte bara Sverige utan hela EU måste ta sig an den här frågan.
Det kan också bli fråga om att skicka människor till tredje land där Sverige betalar ett enkelt uppehälle för personerna tills de skickas hela vägen hem; inte minst blir detta en relevant lösning för personer som hemlighåller sin egentliga identitet. Fungerar avvisningen så upphör också de livsfarliga överfarterna på Medelhavet, eftersom de goda möjligheterna att trixa sig kvar är det som motiverar risktagandet.
Med ett inflöde som närmar sig 2 000 ”ensamkommande flyktingbarn” i veckan borde även den mest rigide entusiasten till en generös flyktingpolitik förstå att man begår ett övergrepp mot befolkningen i Sverige.Prognosen är att en skoldans om något år kommer att bestå av 100 pojkar och 100 flickor som är infödda samt dessutom närmare 100 – 200 ensamkommande pojkar/män. Är det troligt att detta slutar i förbrödring? Vi utsätter svenska ungdomar för ett fullskaligt socialt experiment.
Vad motiverar en sådan hänsynslöshet mot den egna befolkningen? Jo, vi har skrivit på en utfästelse. Politiker skriver på en stor mängd yviga dokument, inte främst på grund av några förtjänster utan för att de låter bra. När de visar sig dåliga bör de stolta proklamationerna förpassas till papperskorgen. Svenska politiker agerar som naiva konfirmander. Premissen är att det finns massor med fina budord och världen är så allvist skapad att de goda buden inte kommer i konflikt, utan det är bara att följa dem alla.
Med ansvarsetik menas en etik där man inte bara följer reglerna och tvår sina händer för konsekvenserna. Istället ser man till konsekvenser samt väljer att bryta mot bud som man inte nödvändigtvis tycker är fel på alla sätt och vis, men som är destruktiva i den beslutssituation man nu står inför. Man tar ansvar för sina beslut och hänvisar inte till heliga regler som gör att man måste utföra just den tokighet man nu genomför.
Reinfeldt, Löfven och många andra talar ofta och gärna om ansvar, men de förstår inte ordets innebörd. Deras uppfattning tycks vara att det bara betyder ”jag har befälet”. Men de undviker att ta ansvar för den situation de skapar. De fungerar mer som felinställda autopiloter; det svenska samhället styr med hög fart mot det multikulturella paradiset. Det är inte bara islamister som agerar som självmordsbombare. Det är hög tid att sluta tro blint på dogmer och börja tänka.
Jan Tullberg
