maj 31, 2014

De "bilder sig ind...."

Det er godt, at der nu - efter tresindstyve, 60 års forløb - er nogen, der tager mere alvorligt og kritisk fast på Bilderberg-gruppen. Der har fra første færd været røster fremme, som advarede mod dette foretagende af magtfulde mennesker, som åbenbart gennem deres helt ovenud økonomiske forhold og/eller politiske netværk havde usædvanlige, sjældne muligheder for at gøre sig gældende som en slags overbygning på verdensmagtens magt.

















Alene den fra begyndelsen - gennem massemedierne - konstante officielle nedgøring af ethvert forsigtigt stillespirende kim til kritik af Bilderbergs hemmelighedskræmmeri og krav om demokratisk åbenhed burde have vækket den mere tænkende del af journalisternes nysgerrighed til at grave i sagerne. Men massemedierne og masser af bogforlag ejedes allerede da af almægtige finansfolk, firmaer og fonde. Chefredaktører var tilsyneladende i deres brød og måske ekstra lammede gennem bestikkelser eller løfter om magt og herlighed. De godtog åbenbart blindt, at alle tilløb til kritik officielt stempledes som snak fra uvidende, godtroende eller tåbelige individer.

Rockefeller havde bedt massemedierne at holde mund i fyrretyve år, og da årene var gået, takkede han dem for at de havde holdt deres løfte. Er det ikke i sig selv en mærkelig oplysning?

Læs også:




http://www.activistpost.com/2014/05/bilderberg-members-do-not-like-being.html


Og her på Spydpigen kommer der mere.


*) Citatet fra Voltaire:
"For at forstå, hvem der hersker over dig, skal du helt enkelt finde ud af, hvem du ikke må kritisere".









maj 30, 2014

Religionskrigen raser i Hamborg

For halvandet år siden overgav Hamborg sig og lod islam komme til. Enhver med noget kendskab til islams politik kunde sige sig selv, hvordan det vilde gå. Og sådan gik det.

Søg stikordet "Hamborg" her på Spydpigen og læs om
traktaten 12.11.2012 + 17.11.20.12
- og hvordan Bremen og andre følger trop:
16.1.2013 + 21.8.2013.

Og nu hører vi her, om Hamborgs lyksaligheder:
skrevet af Vivien-Marie Drews 5. maj 2014 på Politically Incorrect 5. maj 2014:
I Hamborgs skoler raser religionskrigen. Fanatiske unge muslimer imod liberale lærere og elever.
Indtil nu har undervisningsdirektør, Ties Rabe (53 år, Tysklands Socialdemokrati) vægret at sige, hvilke skoler det gælder.
Nu siger et internt papir fra seminariet for læreruddannelse:
Mindst syv skoler i Mümmelmannsberg, Billstedt, Stellingen og Hamm
har i de forgangne måneder stadig haft problemer, fordi ultrakonservative muslimer helt enkel sætter deres egne regler.
Særlig hårrejsende er forholdene i Mümmelmannsberg. "Bydelen synes at være i fokus for organiserede islamiske aktiviteter", hedder det i de myndighedspapirer, som bladet "Bild" fremlægger.

Her er nogle exempler fra Kurt Körber-gymnasiet i Billstedt:
Unge muslimer opfordrer piger og kvinder til at tilhylde sig foran koranen og man råber til fællesbøn i skolegården.
Myndighedernes mener at "det i mange tilfælde handler om en planlagt strategi". Det betyder, at
salafister målrettet undergraver Hamborgs klasseværelser og instruerer skolepligtige muslimer om at hverve nye tilhængere i frikvartererne. Den voldelige islamiske organisation "Hizb ut-Tahrir" er blandt andet kendt for sådan fremgangsmåde.


Den østlige del af Hamborg er særlig ramt

maj 29, 2014

Lidt dansk Kultur

Så er jeg hjemme igen og siger så mange tak til den venlige sjæl, som i mit fravær har sørget for
indlæg og oplysninger her på min blog.


Det er forfærdelig trist at se og høre, hvor lidt danskerne kender til og værdsætter dansk kultur og dansk levevis. Det er som om vort land og dets kultur ikke interesserer danskerne, som om det er dem noget uvedkommende, som de uden videre lader andre, os fremmede nedbryde og udslette for at give plads for en anden langt mere primitiv "kultur" - end ikke dette ord værdigt.

Jeg tror jeg igen begynder en serie indlæg om "lidt dansk kultur", sådan som jeg tidligere har gjort her på min blog "Spydpigen". Og lad mig begynde med her at videresende et indlæg fra Snaphanen om,
hvordan  Bernhard Olsen brændte for at bevare grundværdier i vor danske kultur ved at stifte Frilandsmuseet.


Gertrud Galster

Frilandsmuseet blev oprettet i 1897, og startede beskedent med ganske få bygninger i et hjørne af Kongens Have i København.

Allerede i 1901 føltes pladsen for trang, og Frilandsmuseets stifter, Bernhard Olsen, købte et stykke jord på 12 tdr. land omkring den gamle Fuglevad Vindmølle i Sorgenfri

Bernhard Olsen var hele sit liv optaget af folkelig formidling og folkelig og national historie. Han var uddannet teatermaler og besad desuden et stort organisations- og iværksættertalent.

Efter nogle år i den danske teaterverden var han i en årrække direktør for Tivoli i København. Han udviklede og forfinede havens forlystelser og det brede, folkelige program, som Tivoli stadig er kendt for.

I 1885 blev han medstifter af Dansk Folkemuseum. Museet gav sig selv til opgave at indsamle og redde dansk folke- og bondekultur, inden det var for sent.

Folkemuseets udstillinger hvilede blandt andet på principperne fra Panoptikon, Danmarks første voksmuseum. Her havde Bernhard Olsen leget med scenerier og panoramaer fra den københavnske og danske hverdag.

Folkemuseet indsamlede og formidlede den danske folklore og bondehistorie videre til et bredt, almindeligt publikum ved hjælp af smukke opstillinger og scenarier med indrettede stuer.

Frilandsmuseet var en naturlig udbygning af Folkemuseets virksomhed. Ved at flytte og indrette rigtige landbobygninger kunne folk komme endnu tættere på historien - man kunne besøge historien og gå rundt i den, og de gamle ting kunne ses i rigtige og naturlige omgivelser.

For Bernhard Olsen var bygningerne også i sig selv vigtige vidnesbyrd om den danske kultur- og folkehistorie. Bygningerne var kilder til dansk eller regional egenart, og kilder til Danmarks tekniske og civiliserede udvikling.

http://natmus.dk/frilandsmuseet/frilandsmuseets-historie/









Den pragtfulde gård fra Ostenfeld var den første som blev genopført på det areal Bernhard Olsen købte omkring Fuglevad Vindmølle. Her boede mennesker og dyr under samme tag, og man havde endnu ingen skorsten, men lod røgen fra køkkenarnen drive hen under taget og ud af lyrehullet i gavlen.
Murstenene i Gavlen  er lagt i mønster, så man havde en smuk indgang.






maj 28, 2014

Förintelsen av Europa – om greve
Kalergis paneuropeiska vision
Greve Kalergi var en märklig man med sjukliga visioner. Liksom
många andra galningar skulle han ha fallit i historiens glömska,
om det inte vore för att vissa herrar med mycket inflytande och
obegränsat med pengar fann hans visioner tilltalande. Det är
utifrån hans idéer, nedtecknade i boken Praktischer Idealismus,
som EU har tagit form, en process som enligt dess tillskyndare
ännu är långtifrån fullbordad.
Många väljare känner förmodligen inte till att
det i Sveriges riksdag sitter en prinsessa, en
moderat riksdagsledamot av kunglig börd.
Hon är ingen prinsessa av det svenska
kungahuset, hennes far är nämligen
ärkehertig Otto von Habsburg, son till
Österrikes siste kejsare, Karl I.
Denna grevinna, Walburga Habsburg-
Douglas, har en egen plan för Europa, som
knappast någon väljare har hört talas om. År
1973 var hon med att grundlägga Paneuropa-
Jugend Deutschland, (paneuropeiska
ungdomsförbundet i Tyskland), för vilken hon
var viceordförande. År 1977 grundade hon
Brüsewitz-Zentrum (det kristna
paneuropeiska studieverket). Men vad är
dessa paneuropeiska organisationer, hur stort
inflytande har de, och det viktigaste – vad vill de?
Grevinnan Walburga Habsburg-Douglas arbetar i sin fars anda. Otto von
Habsburg, idag 97 år, blev president i Paneuropeiska unionen efter greve
Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi, dess grundare och Ottos nära vän.
Coudenhove-Kalergi brukar tillsammans med Jean Monnet och Winston
Churchill räknas till EU:s tre fäder, som ansetts betyda mest för den
paneuropeiska visionen. Churchill skrev i Saturday Evening Post 1930 en
artikel om ”Europas Förenta Stater” och bankiren Monnet verkade för att i
smyg införa denna europeiska förbundsstat.
Hela idén till den paneuropeiska
superstaten och nationernas upplösning
finns i Kalergis manifest Pan-Europa, som
publicerades 1922, och hans skrift Adel,
21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut
nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 1/5
som följdes upp med boken Praktischer
Idealismus 1925. De planer som Kalergi för
fram uppfattades av många som sjuka och
som en vansinnig mans hallucinationer,
men det fanns en liten klick ytterst mäktiga
personer som snart tog Kalergi till sitt
hjärta. Greven berättar själv i sin bok
Korståg för ett Pan-Europa: Självbiografi
om en man och en rörelse (1943):
I början av 1924 fick vi ett telefonsamtal
från baron Louis de Rothschild. En vän till
honom, Max Warburg i Hamburg, hade läst
min bok och ville lära känna oss. Till min
stora förvåning erbjöd sig Warburg på
stående fot att skänka oss 60 000 guldmark
för att finansiera rörelsen de första tre åren... Max Warburg, som var en
av de mest distingerade och klokaste män jag någonsin kommit i kontakt
med, hade till princip att finansiera dessa rörelser. Han förblev uppriktigt
intresserad av Pan-Europa-rörelsen i hela sitt liv. Max Warburg
arrangerade sin resa 1925 till Förenta staterna så att han kunde
presentera mig för Paul Warburg och Bernard Baruch.”
Paneuropeiska Unionen är ingen liten obskyr grupp, här tilldelar man Kalergi-priset till
Helmut Kohl, dåvarande tysk förbundskansler, för hans insatser för byggandet av EU.
De fyra män som Kalergi här nämner, Rothschild, Baruch och bröderna
Warburg, var bankirer med enorma möjligheter att påverka utvecklingen i
Europa – Rothschildklanens familjefader Amsche Mayer Rothschild hade
1838 sagt: ”Låt mig ge ut och kontrollera en nations pengar, och jag
struntar i vem som skriver lagarna”. Sedan dess hade hans fem söner
skaffat sig ett järngrepp över Europas bankväsen. Warburgsläktens tre
bröder, Max, Paul och Felix, hade utnyttjat sin makt till att i hemlighet
stötta bolsjevikernas revolution i Ryssland med miljontals rubler. Nu valde
dessa herrar tillsammans att stödja Kalergis vision av framtidens Europa.

De små stegens tyranni
Med det omfattande stödet från några av Europas mäktigaste herrar, som
utgjorde en adel inte bara till namnet utan i högsta grad en reell sådan,
skred Kalergi till verket. Snart hade Paneuropeiska unionen avdelningar i
alla Europas länder och ledde arbetet med att undergräva
nationalstaterna och bana väg för en ”förbundsstat”. Vad Kalergi avsåg
med begreppet framgår av följande utdrag ur boken Paneuropa 1922 till
1966, sidan 19:
"Kommer det till en svår konflikt, så skiljer sig inom statsförbundet staten
från förbundet … alltmedan i en förbundsstat medlemsstaten böjer sig
21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut
nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 2/5
inför förbundets överlägsna makt. I första fallet utvisas förbundets
kommissionär, i det andra avsätts och häktas den upproriska statens
ministerpresident."
Otto von Habsburg, som efterträdde Kalergi som
president för Paneuropeiska unionen efter
dennes död 1972, menar att EU skulle inte finnas
till idag, om det inte vore för Kalergi.
Arbetet med att beröva nationerna i Europa
deras makt gjordes inte över en natt. I små
målmedvetna steg, alltid förklädda i någon
rationell förklaring, centraliserades makten bit
för bit till en svårgripbar överstatlig struktur.
Bankiren Jean Omer Marie Gabriel Monnet
(1888-1979), som under sin ungdom arbetade på
storbanken Lazard Frères i Kanada med att
ordna insideraffärer åt utvalda kunder, och efter
första världskriget fick en topposition bland fredsförhandlarna i Versailles,
sammanfattade de små stegens metod för paneuropa i ett brev till en vän
1952 så här:
Europas nationer bör föras samman i en superstat utan att deras
befolkningar förstår vad som sker. Detta kan åstadkommas genom
stegvisa förändringar, alla förklädda till att ha ett ekonomiskt syfte, men
som på lång sikt och oåterkalleligt kommer att leda till en federation.”
På Europarörelsens egen hemsida, www.europeanmovement.eu, hänvisar
man ofta till Monnets idé om ekonomiska incitament till små steg i ”rätt”
riktning som ”Monnetmetoden”. Idén är självklart inte unik, ett nära
exempel är det svenska Postgirots nedläggning, som skulle ha orsakat
stora protester om det skedde över en natt, men genom att först skapa
Kassaservice och Plusgirot som en mellanstation, för att två år senare
lägga ner dessa helt och överföra en del av funktionerna på Nordea, så
kunde man fördela ilskan över de försämrade tjänsterna över en
hanterbar tid.
Monnetplanens genomförande gav oss gradvis Kol- och stålunionen med
sex medlemsländer (1952), sedan Europeiska ekonomiska gemenskapen
EEC (1957), presenterat som enbart en ekonomisk sammanslutning av
suveräna nationer. Sedan ströks ordet ekonomiska ur benämningen och
från 1970-talet blev det till den Europeiska gemenskapen (EG). 1992 kom
Maastrichtfördraget, som förvandlade ”gemenskapen” till en union, EG
blev EU.
Den 1 maj 1998 verkställdes planen att ställa hela unionen under en enda
centralbank, ECB. Med Lissabonfördraget i hamn har EU fått en egen
armé, president, utrikesminister och andra funktioner som normalt bara
finns i en statsbildning. Det som tidigare stämplades som
konspirationsteorier” var plötsligt dagens verklighet.
De små stegen har hela tiden haft en tydlig riktning, utstakad av greve
Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi och tillskyndare som Sveriges egen
Walburga Habsburg-Douglas. Riktningen står än idag att finna i Kalergis
skrifter, för den som vill veta.

Vad ville Coudenhove-Kalergi?
Född i Tokyo som barn till en
japansk moder och europeisk fader
var Richard Nikolaus Coudenhove-
Kalergi från början lagd åt det
kosmopolitiska hållet, något som
starkt understöddes av hans
internationalistiske far. I hans
skrifter tar dock de bisarraste idéer
form, som går långt utöver vad den
mest inbitne globalist än idag skulle
våga erkänna öppet.
21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut
nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 3/5
Kalergis plan på ett centralstyrt
Europa tog enligt honom själv form
under de båda världskrigen och senare under ”hotet av ett atombombkrig
atomdöden”. I boken Paneuropa 1922 till 1966 (1966), sid 112, skriver
han:
Hela den europeiska frågan når således sin höjdpunkt i antingen-eller:
Krig eller fred! Anarki eller organisation! Konkurrens eller kooperation!
Topprusta eller avrusta! Sammanbrott eller sammanslutning! Ingen
europé kan hädanefter undfly detta avgörande. Inför ett sådant
avgörande är neutralitet förräderi. Den som inte är paneuropé – är
antieuropé!”
Denna strävan finns väl synlig redan i hans tidigaste texter, där han inte
heller hymlar om hur det ska gå till. Ur Kalergis bok Praktischer
Idealismus del 1 Adel, från 1925, framgår att en förutsättning är att
genomföra vad som kanske är den största etniska rensningen någonsin.
Europas olika folkslag skall genom mångkultur ersättas, vilket han
redogör för på sidan 22: ”Den fjärran framtidens människa kommer att
vara en hybrid. Dagens raser och kast skall falla offer åt den tilltagande
övervinningen av rum, tid och fördom. Den eurasisk-negroida
framtidsrasen, till det yttre lik den gammalegyptiska, skall ersätta folkens
mångfald med personlighetens mångfald.”
Framtidens blandade befolkning förväntas alltså enligt detta scenario att
mista sin mångfald och istället bli en homogen massa, en process som
åtminstone i Västvärlden är i full gång i den omtalade framtid vi nu lever i.
Det blir ännu mer bisarrt när Kalergi kommer till vilken religion som skall
härska över denna gråa massa. På sidan 51 finner vi:
"Judendomen är skötet, ur vilket en ny, Europas Adel framträder; kärnan,
kring vilken en ny, andlig adel grupperar sig. En andlig-urban herreras
håller på att bildas: Idealistisk, full av andlighet och sensibilitet, rättvis och
trogen sin övertygelse, tapper som feodaladeln i dess bästa dagar, som
med glädje tar på sig död och förföljelse, hat och förakt, för att göra
mänskligheten sedligare, andligare och lyckligare."
Kalergi förordar visserligen inte att det judiska
folket skulle vara den ”nya adeln”, utan att
religionen är den inspirationskälla kring vilken de
bildade och upplysta européerna ska samlas, men
det kanske ändå är här vi ska söka efter de fyra
tidigare nämnda bankirernas stora intresse för
Kalergi – alla hade rötter i just denna religion.
Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergis far, greve
Heinrich, hade blandad påbrå, såsom är brukligt
med adliga familjer, och hade förfäder bland
österrikare, ungrare, tjecker, greker, flamländare,
polacker, norrmän, balter, fransmän och tyskar.
Några judiska rötter hade han dock inte, vilket han enligt egen utsago
annars hade välkomnat. Kanske är det faktumet att han var en nära vän
till Theodore Herzl, grundaren av sionismen, som gjorde att han höll
judendomen extra högt, och till och med brukade lämna mässan på
långfredagen när passagen om att man skulle be för judarnas omvändelse
lästes upp, eftersom han ansåg att den var antisemitisk.
Den unge Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergis fortsätter i sin
redogörelse för det framtida Europas ledarskap att reflektera över
judeförföljelserna, och skriver på sidan 50:
Istället för att förinta judendomen har Europa mot sin vilja förädlat
densamma genom denna konstgjorda gallringsprocess, och fostrat den till
en framtida ledarnation. Alltså, inte att undra på, att detta folk, utsprungen
ur ghettofängelset, utvecklas till en Europas andlig adel. Så har i detta
ögonblick, då feodaladeln förföll, en god försyn genom
judeemancipationen, skänkt Europa en ny andligt högtstående adelsras.”
Genom denna gallringsprocess fick Europa slutligen enligt Kalergi ”en liten
gemenskap, härdad genom hjältemodigt utstådd martyrskap för idén, och
21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut
nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 4/5
renad från alla viljesvaga och andefattiga element”. Kalergi själv tillhörde
alltså så vitt vi vet inte denna lilla gemenskap annat än i anden, men hans
finansiärer lär ha känt sig träffade.

Kalergis plan är långtifrån fullbordad
De destruktiva och rasistiska idéer
som Kalergi för fram i sina skrifter
har – naturligt nog – inte lyfts fram till
någon granskning inför offentligheten.
Därför har varken Paneuropeiska
unionen eller Europarörelsen behövt,
åtminstone för syns skull, ta avstånd
från honom. Tvärtom – höga politiker
hyllar idag denne Europas dödgrävare
för hans ”pionjärarbete” och
storslagna visioner”.
Internationella Paneuropeiska unionen meddelade i december 1995 på sin
hemsida www.paneuropa.org stolt att man är en ”övernationell rörelse
som är trogen arvtagare till de politiska idéer och ideal som dess
grundare, Richard Coudenhove-Kalergi, formulerade första gången 1922.
Dessa visioner om ett Europa enat i frihet, rättvisa och fred fortsätter att
gälla oförändrade, även efter de historiska ändringar som skett de
senaste åren.”
Genom ”Monnetmetodens” små steg har vi fått Kol- och stålunionen, som
blev EEC, som blev EG, som blev EU, som blev… Planen är långt ifrån
fullbordad. Det öde som Kalergis ”adel” bestämt åt européerna står tydligt
i hans böcker, och det är kanske därför det enda offentligt tillgängliga
exemplaret av boken Praktischer Idealismus, under mystiska
omständigheter, verkar ha försvunnit från Lunds Universitetsbibliotek. Den
finns dock tillgänglig inskannad på internet. Hans andra viktiga verk
Paneuropa 1922 till 1966 vilar tryggt i Riksdagsbiblioteket, nära till hands
för dem som kan tänkas behöva vägledning.
Under tiden fortsätter Kalergis arvtagare sitt verk och avgör ödet för
miljoner européer. Det är knappast av okunnighet om geografin som
riksdagspolitikern tillika grevinnan Walburga Habsburg-Douglas på sin sida
på moderat.se påstår att både Georgien och Turkiet ligger i Europa.
Snarare finns förklaringen att finna i att hon enligt egen utsago gärna
läser allt av sin far Otto och hans ledare Kalergi, som förordade det
sanna Paneuropa från San Francisco till Vladivostok, kompletterat av
Japan, som borde i Fjärran östern utvidga den Storeuropeiska unionen”.
Vávra Suk
Publicerad: 8 april 2010
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut

nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 5/5