Afsløring af planer om våbenfabrik i Saudi-Arabien kastede Sverige ud i krise.

Læs artiklen i Berlingeren

http://www.b.dk/globalt/afsloering-af-vaabenfabrikken-i-oerkensandet-der-kastede-sverige-ud-i-krise

»Mange spurgte mig, om ikke jeg var glad for at have fældet en minister, men det var jeg ikke. Jeg var vred over, at presset på regeringen tog af. For der var fortsat mange historier, som var vigtige at fortælle,« siger journalisten Daniel Öhman. 

Var nedenstående een af historierne? Een af dem, der blev så godt som helt fortiet i svenske massemedier? skruet ned til nogle linjer i en en-spaltet--notits i 1994 i Svenska Dagbladet.

Der gik nogle år. Så kom der en 3 sider lang artikel i det politisk-inkorrekte tidsskrift "Fri Information" 5. oktober 2001 ved chefredaktøren læge Eva Bergqvist med overskriften:

"Den  saudiarabiske  shejken  som  älskar  (?)  Sverige".

Nævnte artikels sidste afsnit hed "En besynnerlig historia". Den står ikke 

på nogen måde tilbage for en spændende kriminalroman. Vi var nogle, der forsøgte at få pressen interesseret, men forgæves. Jeg måtte så nøjes med at sætte artiklen på min blog Spydpigen den 8. marts 2012, sammen med adskillige tilkomne oplysninger.
Og her er den igen:

"Den 10 december 1994 meddelade Svenska Dagbladet på några rader i en enspaltig notis att tre män dömts för människorov av två saudiska affärsmän som besökt Stockholm för att köpa rött kvicksilver. Trots att straffen blev så hårda som åtta, sex respektive sex års fängelse skrev SvD ingenting om motiv för b rottet eller vad som egentligen hänt. Däremot namngavs för ovanlighetens skull den hårdast dömde, Michael Bereketeab. Dagen därpå refererade Göteborgs-Posten i en ännu kortare notis vad Svenska Dagbladet skrivit. I övrigt var och förblev det tyst om detta säregna mål.

I Stockholms tingsrätts dom i mål nr B 7468-94 kan läsas att målsägaren, d v s en av de kidnappade, varaffärsman från Jeddah, Hassan Al-Amoudi. Han åtföljdes av en saudisk diplomat stationerad i Addis Abeba, Etiopen. Mohammed Al-Farhan. Al-Amoudi sade sig vara i Stockholm för affärer. Han förnekade all kännedom om rött kvicksilver. Det framgår lite diffust att han planerat köpa tunga maskiner och eventuellt begagnade varor för sitt företag, Saleh Trading (ett tydligen vanligt arabiskt företagsnamn). Bereketeab hade han träffat i Addis Abeba.

Bereketeab medgav mötet med Al-Amoudi i Etiopien och påstod sig ha fått i uppdrag att skaffa fram 1 kg rött kvicksilver för 38 miljoner dollar. Al-Amoudi skulle ha sagt att han behövde ämnet för religiösa ändamål. När han underrättat sig närmare om substansen fick han klart för sig att Al-Amoudi ämnade använda det röda kvicksilvret för framställning av kärnvapen. Dessutom fick han information att Al-Amoudi tillhörde en fundamentalistisk terroristgrupp. Bereketeab beslutade då att straffa Al-Amoudi genom att locka honom till Stockholm och utsätta honom för utpressning. Bereketeab är liksom sin medåtalade bror Medhanie B av eritreanskt ursprung men svensk medborgare. Ytterligare en i Sverige bosatt eritrean övertalades att ingå i kidnappningsaktionen. Al-Amoudi och den medföljande saudiske diplomaten lurades till en lägenhet i Solna, där de utsattes för misshandel och låstes in under fem dygn och tvingades kontakta Al-Amoudis släktingar i Saudiarabien för att få fram begärd lösensumma, 10 miljoner dollar. Släktingarna kontaktade saudiska ambassaden i Stockholm som i sin tur larmade förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson. Denne fick polisen att spåra brottslingarna i Solna, varefter saudierna kunde friges.

Många obesvarade frågor kvarstår efter tingsrättens dom. I domen konstateras visserligen att rött kvicksilver sannolikt inte existerar. Ändå hade polisen lyckats beslagta ett fax från Al-Amoudis företag till Michael Bereketeab där rött kvicksilver beställdes, något som Al-Amoudi förnekade. Trots att denne uppenbart ljög nöjde rätten sig med att intervjua honom på telefon från Jeddah. Den likaså kidnappade och misshandlade diplomaten förhördes inte alls i tingsrätten, han fick till skillnad från Al-Amoudi inte heller något skadestånd (drygt 200 000 kr). Varför intresserade sig inte rätten för påståendet att Al-Amoudi skulle vara terrorist? Varför åtalades inte Al-Amoudi för försök att olagligt köpa i Sverige vad man trodde vara material till kärnvapen? Varför ifrågasattes inte storleken på den begärda lösensumman? Tio miljoner dollar förefaller lite väl mycket för att avhjälpa Bereketeabs ekonomiska problem som antyds i domen (den egna bilverkstaden gick dåligt, frun ville skiljas). Varför dömdes inte den tredje eritreanen, Mikael Tesfai, eritreansk och ej svensk medborgare, till utvisning efter avtjänat fängelsestraff? Och framför allt, varför intresserade sig inte svenska massmedia för denna sensationella affär?

Tingsrättens och främst åklagarens underlåtenhet att ställa självklara frågor gör att svenskt rättsväsende framstår som godtroget, närmast obegåvat.Kan det vara så att den från Palmeutredningen tränade åklagaren i kidnappingmålet, chefsåklagare Anders Helin, lärt sig att undvika obehagliga frågor? Sanningen är väl emellertid att saudiska och förmodligen även svenska intressen agerat för att få målsägaren att framstå som offer för vanligt bondfångeri och gärningsmännen som klent begåvade men penningsugna.

De penningbelopp som var aktuella i ärendet talar dock ett annat språk. S k befrielserörelse eller terroristorganisation förefaller betydligt mer trovärdiga som mottagare av 10 miljoner dollar än en bilverkstad på fallrepet. Polisens beslag av faxbeställning på rött kvicksilver från Hassan Al-Amoudi borde föranleda intrikata frågor. Vad skall en saudier göra med påstått kärnvapenmaterial? Som vanligt tänker man på bin Ladin som ju var aktuell redan 1994, bl a efter den första aktionen mot World Trade Center i New York 1993. Sett från bin Ladins och hans anhängares synvinkel hade denna och liknande aktioner förmodligen ett religiöst ändamål, d v s stämde med Al-Amoudis beskrivning av användningsområdet. Allt talar för att det obehagliga kidnappingmålet från 1994 tystats ned så långt möjligt var. Och de undersökande journalisterna lyser som vanligt med sin frånvaro."

Dette var altså en klip fra Eva Bergqvist's artikel i hendes politisk-ukorrekte tidsskrift "Fri Information" i 2001.

Nu ser jeg så, at to dygtige journalister Daniel Öhmann og Bo-Göran Bodin  har gransket sagen grundigt og forhåbentlig går videre med de mange utrolige oplysninger om rævespil på verdensplan.

Gertrud Galster