Förnekelsens apostlar… |
När media nu försöker samla intrycken efter det värsta jihadistdådet i Europa, blir resultatet en blandad kompott. I Sydsvenskan skriver Heidi Avellan att ”Väst får inte vika sig för jihadisterna”, Per T Ohlsson ondgör sig över att EU knakar i fogarna under nationalismens återfödelse och Olle Lönnaeus bidrar med det mest intelligensbefriade uttalandet hittills: ”Ett krig pågår. Men det är inte – som mörka krafter påstår – ett krig mellan religioner eller mellan nord och syd. Utan ett krig mellan oss som tror på demokratin och det öppna samhället – och dem som vill förgöra det”.
Jaså, så jihadisterna har inget med religionen islam att göra? Är islamisterna förespråkare för demokrati och ett öppet samhälle? Vem är det då som vill förgöra vårt samhälle? Lönnaeus vet tydligen något som vi andra inte vet. Annars torde det vara välbekant för de flesta med förståndet i behåll att islamisterna syftar till att införa kalifatet med sharialagar i våra västländer, att man ser demokratin som raka motsatsen till islams underkastelsefilosofi, att ISIS är deras militära spjutspets i detta syfte och att Muslimska Brödraskapet svarar för den långsiktiga omvandlingen genom inflyttning och muslimsk befolkningstillväxt kombinerad med bibehållen segregation. De mörka krafterna i Lönnaeus värld är tydligen vi som har ambitionen att upplysa den sovande befolkningen om vad som pågår i våra länder, i strid mot medias skönmålning av en påstådd men icke existerande integration. Var finns nu alla imamer som borde gått ut i media och stöttat demokratin i Lönnaeus definition? Istället fylls nätet av muslimska hyllningar av deras hjältar för ”den vackra hämnden”.
Lönnaeus har rätt i att vi befinner oss i ett krig, men han irrar omkring på slagfältet och vet inte varken vem som är fiende eller vän. Med sådana soldater är kriget redan förlorat. Frankrike har nu insett hur verkligheten ser ut, att detta inte är tillfälligt utan bara början på något ännu värre och jag har inte minsta tvivel om att Frankrike kommer att försvara sig. Grunden för ett försvar är tron på och kärleken till sitt land, detta är något som fransmännen är bra på till skillnad från svenskarna med sitt förgörande självförakt och sin naivitet. Det Goda Folket kommer att bli första offret i detta krig. När såväl Frankrikes president som dess folk talar om ett krig, då talar man om verkligheten. När Sydsvenskan talar om krig är det ett koketteri i åskådarleden, till intet förpliktigande.
Peter Krabbe 14. nov. 2015
