De svenska TV-nyheterna kunde fredag kväll 30: e oktober berätta, att någon hade skjutit emot moskén i Malmö. Man framvisade en krossat fönsterruta, och ledaren av Islamiskt Center, Bejzat Becirov, sade, att många muhammadaner nu inte vågade att gå till moskén, men stannade hemma inomhus. Vi hörde också, att moskén tidigare hade varit utsatt för brand. Ak ja, det är oroliga tider.
Branden var i 2003 och är en historia för sig, väl värd att läsa och lära av. Den är omtalad i boken ”Sveriges Tragedi” 2007 under överskriften På galna vägar:
”Moskén i Malmö, som ägs av Islamic Center, brann under mystiska omständigheter i april 2003. Branden var anlagd och politiskt korrekta politiker och andra antydde att det säkert var „högerextremister“…, medan ryktet gick bland muhammedanerna att det var judar eftersom någon hade målat en davidsstjärna…
Skånepartiet, som är emot moskéer och invandring, hade ofta känt sig påhoppade av en slags blockering av partiets radiofrågeprogram… Det visade sig nu att partiet kort innan moskébranden hade köpt en mobiltelefon och hade ringt flera gånger till Isla
miskt Center. Men… via teleföretaget COM bekräftades emellertid att köparen visade sig vara ledaren av – Islamiskt Center! Han heter Bejzat Becirov.
Efter branden anmälde Skåne-partiet fallet till polisen och saken omtalades försiktigt i pressen. Men varken journalister eller polisen fortsatte efterforskningen. Det hade annars varit intressant att veta vem, förutom Becirov, som hade ringt (med „Skånepartiets mobiltelefon“) och vad han hade sagt till Islamiskt Center och andra under den aktuella perioden 29 mars – 4 april, 2003.
Hade han hotat med något?
Till exempel om mordbrand?
Ovanstående aktionsmetoder är inte okända. Beskrivningarna har använts oändligt länge både i skrift och i utföranden. Aktionen genomförs som om det var en motståndare som utförde den. Den ska väcka förargelse och vrede hos befolkningen så att den vänder sig mot de elaka motståndarna. I våra dagar kallas det, så vitt jag vet, för „svart propaganda“.
Moskén byggdes upp igen och två år efter branden invigdes den igen på svenska flaggans dag 2005 med ett uppbåd av politiker, polischefer, präster, biskopen från Lund och många andra islamvänner. Uppbyggnaden har kostat några tiotalsmiljoner sägs det.
„Sverige är vårt land och därför ska vi inleda med nationalsången,“ ljöd det. (Nationalsången är annars bannlyst av rektor på många skolor „av hänsyn till – muslimska barn!!!“).
Att man fortfarande inte hade gripit mordbrännaren kastade en mörk skugga över festen, skrev Sydsvenskan. – „Det sitter som en klump i mig,“ sa Bejzat Becirov. (Herregud, råkade han sluka Skånepartiets mobiltelefon?).
På hemsidan vältrade sig medelsvensson i spydigheter om moskébrandens insidejobb, om försök till försäkringsbedrägeri, saknaden av byggnadstillstånd, sovande eller korrupta politiker och – vem som hade haft nyckeln till den lokalen där elden uppstod? – och vad med de fem miljoner kronor som efter vad som sägs brann upp på kontoret (till stöd för terrorverksamhet)? etc. (sanna rykten?) – Hur det nu än var, så har moskén blivit större, så nu kan vi ta oss an omskärelse på pojkar, förklarade man."
Branden var i 2003 och är en historia för sig, väl värd att läsa och lära av. Den är omtalad i boken ”Sveriges Tragedi” 2007 under överskriften På galna vägar:
”Moskén i Malmö, som ägs av Islamic Center, brann under mystiska omständigheter i april 2003. Branden var anlagd och politiskt korrekta politiker och andra antydde att det säkert var „högerextremister“…, medan ryktet gick bland muhammedanerna att det var judar eftersom någon hade målat en davidsstjärna…
Skånepartiet, som är emot moskéer och invandring, hade ofta känt sig påhoppade av en slags blockering av partiets radiofrågeprogram… Det visade sig nu att partiet kort innan moskébranden hade köpt en mobiltelefon och hade ringt flera gånger till Isla
miskt Center. Men… via teleföretaget COM bekräftades emellertid att köparen visade sig vara ledaren av – Islamiskt Center! Han heter Bejzat Becirov.Efter branden anmälde Skåne-partiet fallet till polisen och saken omtalades försiktigt i pressen. Men varken journalister eller polisen fortsatte efterforskningen. Det hade annars varit intressant att veta vem, förutom Becirov, som hade ringt (med „Skånepartiets mobiltelefon“) och vad han hade sagt till Islamiskt Center och andra under den aktuella perioden 29 mars – 4 april, 2003.
Hade han hotat med något?
Till exempel om mordbrand?
Ovanstående aktionsmetoder är inte okända. Beskrivningarna har använts oändligt länge både i skrift och i utföranden. Aktionen genomförs som om det var en motståndare som utförde den. Den ska väcka förargelse och vrede hos befolkningen så att den vänder sig mot de elaka motståndarna. I våra dagar kallas det, så vitt jag vet, för „svart propaganda“.
Moskén byggdes upp igen och två år efter branden invigdes den igen på svenska flaggans dag 2005 med ett uppbåd av politiker, polischefer, präster, biskopen från Lund och många andra islamvänner. Uppbyggnaden har kostat några tiotalsmiljoner sägs det.
„Sverige är vårt land och därför ska vi inleda med nationalsången,“ ljöd det. (Nationalsången är annars bannlyst av rektor på många skolor „av hänsyn till – muslimska barn!!!“).
Att man fortfarande inte hade gripit mordbrännaren kastade en mörk skugga över festen, skrev Sydsvenskan. – „Det sitter som en klump i mig,“ sa Bejzat Becirov. (Herregud, råkade han sluka Skånepartiets mobiltelefon?).
På hemsidan vältrade sig medelsvensson i spydigheter om moskébrandens insidejobb, om försök till försäkringsbedrägeri, saknaden av byggnadstillstånd, sovande eller korrupta politiker och – vem som hade haft nyckeln till den lokalen där elden uppstod? – och vad med de fem miljoner kronor som efter vad som sägs brann upp på kontoret (till stöd för terrorverksamhet)? etc. (sanna rykten?) – Hur det nu än var, så har moskén blivit större, så nu kan vi ta oss an omskärelse på pojkar, förklarade man."
