I skuggan av all medieuppmärksamhet som Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har fått, har ett annat minst lika uppseendeväckande politiskt fenomen helt kommit i skymundan i den svenska valbevakningen – både före och efter riksdagsvalet.
I den här valrörelsen valde nämligen Socialdemokraterna – för första gången i Sveriges historia – att gå till val med Vänsterpartiet som en del av ett framtida regeringsunderlag. Vänsterpartiets före detta kommunisterna, som på goda grunder under hela 1900-talet och en bra bit in i 2000-talet ansetts som demokratiskt opålitligt av övriga riksdagspartier, har följaktligen varit ett parti som socialdemokratiska statsministrar som Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson vägrat att bilda regering med.
Under stora delar av 1900-talet släpptes partiet varken in i riksdagens försvarsutskott eller utrikesutskott, och inte heller i utrikesnämnden. Hyllningar och ömsesidigt stöd till diverse kommunistdiktaturer och revolutionära rörelser i olika delar av världen – som med hjälp av politbyråerna i Moskva eller Peking kunde gripa makten på illegal väg – ansågs tillräckligt för en svensk konsensus om att partiet inte heller var demokratiskt tillförlitligt på hemmaplan. Vänsterpartiets tilltro till och böjelse för utomparlamentariska och revolutionära metoder för att styra samhällsutvecklingen, ansågs länge av polisväsendet, militärt försvar, politiskt etablissemang och medier, som en potentiell och överhängande fara för Sveriges nationella säkerhet.
Oron för att partiet var ett tillhåll för landsförrädare och öststatsspioner visade sig dessutom många gånger vara befogad. Det är kanske anledning till att partiledningen inte hade några som helst invändningar i förra valet år 2006 då förre storspionen Stig Bergling gick med i Vänsterpartiet.
Med Mona Sahlins rödgröna regeringsalternativ infördes alltså en fundamentalt annorlunda ordning i svensk politik. Som statsministerkandidat tog hon in Vänsterpartiet i det politiska finrummet, med erbjudanden om framtida ministerposter och insyn i samtliga demokratiska processer i Sverige.
Hennes beslut är i och för sig logiskt och slutpunkten på en lång politisk process som förbereddes av hennes företrädare på den Socialdemokratiska partiledarposten. Förutom ett organiserat samarbete med både Vänsterpartiet och Miljöpartiet, initierade exempelvis regeringen Göran Persson de omfattande forskningsrapporter som Säkerhetstjänstkommissionen kom ut med i slutet av år 2002. Rapporterna andades inställningen att det i själva verket var Sveriges jakt på potentiella landsförrädare som var både överdriven och odemokratisk. Att en av författarna, professor Ulf Bjereld från Göteborg, själv var medlem av Kpml (r) ända in i 1980-talet, ger en antydan om vilka utgångspunkter dessa forskningsrapporter hade, nämligen att göra den kommunistiska rörelsen rumsren i de politiska salongerna.
När Lars Ohly efter valförlusten uppmanar sina partikamrater till utomparlamentariska metoder, visar det att Berlinmurens fall och Sovjetimperiets sammanbrott inte är tillräckliga skäl för att betrakta det svenska Vänsterpartiet som demokratiskt pålitligt. Överlåtelsen till demokrati och en tro på rättsstaten är nämligen något som är helt oberoende av omgivande diktaturers uppgång eller fall.
Ruben Agnarsson i ledaren: Världen idag 2010-10-14
