Dagens så kallade barnomsorg grundar sig på en marxistisk doktrin. Alva Myrdal tog i sin bok ”Kris i befolkningsfrågan” ifrån föräldrarna ansvaret för barnens uppfostran. Hon utgick från att föräldrarna är inkompetenta som barnavårdare och att barnens uppfostran bör anförtros åt någon som är bättre lämpad och, framför allt, är utbildad för det. Vad som nu sker är att föräldrarnas statusjakt går ut över deras barn.
Barnpsykologisk forskning visar, att barn under sitt första levnadsår är beroende av en pålitlig känslomässig kontakt, en kontakt som barn svårligen kan få på ett daghem, där personalen kommer och går. Barnen uppfattar det som att de vuxna sviker, vilket förhållande gör att barnen, som en psykolog uttrycker det, löper stor risk att få hjärtan av sten. En annan psykolog hävdar, att det meningslösa våldet på gator och torg är resultatet av institutioner och känslokalla uppväxtmiljöer.
Det kan knappast anses som barnomsorg i ordets rätta bemärkelse, när en mamma sliter upp sitt barn ur sängen och stressar iväg till ett daghem, där hon överlämnar sitt barn till människor vilka inte har någon som helst känslomässig relation till barnet.I FN:s deklaration om barns mänskliga rättigheter, antagen den 20 november 1989, står det bland annat
att ”Ett barn ska under sina första år icke annat än i absoluta undantagsfall skiljas från sin moder. Barnens bästa ska vara ett rättesnöre för dem som har ansvaret för dess fostran och undervisning. Detta ansvar vilar i första hand på föräldrarna.”
Institutionsvård av yngre barn är således i själva verket ett brott mot FN:sdeklaration om barns mänskliga rättigheter.
att ”Ett barn ska under sina första år icke annat än i absoluta undantagsfall skiljas från sin moder. Barnens bästa ska vara ett rättesnöre för dem som har ansvaret för dess fostran och undervisning. Detta ansvar vilar i första hand på föräldrarna.”Institutionsvård av yngre barn är således i själva verket ett brott mot FN:sdeklaration om barns mänskliga rättigheter.
