Knykt ifrån John Järvenpää för ytterligen spridning i Skandinavien
http://reaktion.motpol.nu/?p=672
Svenska folket ger rätt SD i sak
lördag september 25th 2010, 8:39 Sparat under: Okategoriserade
”Galenskap hos en enskild människa är ovanlig – men i grupper, partier, nationer och tidsåldrar är galenskapen regel.” - Nietzsche
Den hysteri som utmärkt ledarsidor, tidningsrubriker, artiklar, radio och tv-inslag samt Facebook efter SDs inträde i riksdagen är nog ett av de mest skrämmande exemplen på masspsykos som skådats i modern tid.[1] Åtminstone i så kallade demokratier. Om systemet tillåtit det hade dessa hysteriker varit de första som anmälde sig för att ”ta itu med” de utpekade, de klentrogna och fredlösa. Hannah Arendts resonemang om ”ondskans banalitet” kommer här till sin rätt. Hon argumenterade övertygande för att det var till synes vanliga, hyggliga människor – trogna den rådande normen – som förvandlades till vandaler och mördare under Hitlers regim.
De mest extrema har associerat till den regimen och (indirekt) hävdat att med SD i riksdagen kan en dylik komma att återuppstå. Emellertid ger själva sakfrågan, den om minskad invandring, föga stöd för det påståendet. 1930-talets Tyskland led nämligen inte av något invandringstryck. Och självfallet har SD inte för avsikt att bygga några nya koncentrationsläger. Så har heller inte skett i något av de europeiska länder där partier av SDs kaliber, och betydligt radikalare för den delen, finns representerade i de högsta politiska församlingarna.
Det enda land i Europa där liknande läger initierats på senare år är forna Jugoslavien. Efter Titos envälde mynnade landet ut i ett mångetniskt kaos med krig och etniska rensningar. Ytterst sett är det den sortens samhälle som SD menar kan bli följden av okontrollerad massinvandring. Följaktligen är det mångkulturalisterna – med deras tro att man hursomhelst kan blanda upp otaliga folkgrupper utan att problem uppstår – som kan skyllas för att driva på en utveckling mot konflikter och våld.
De gamla riksdagspartiernas avsky mot SD kan beskrivas med sociologen Robert Michels närmast klassiska begrepp ”oligarkins järnlag”. Det visar på ett förträffligt sätt hur partierna utvecklat en fascistisk hållning. Dels genom att överge intellektet till förmån för ett känslobaserat omfamnande av myten, den mångkulturella myten. Dels genom den antidemokratiska, elitistiska hållningen: Vi vet bäst, vår idé är sann och rätt – SD har fel. Proffstyckarna har lagt till att de som röstade på partiet är lågutbildade kufar. Detta förakt för praktisk lagda människor är besynnerligt när man betänker att praktiker ju betraktas som stolta arbetare när de lägger sin röst på sossarna eller vänstern. Men när de gör det för SD förvandlas de till paria.
Poängteras ska, att ett sådant folkförakt skiljer sig från den ursprungliga, italienska fascismen som hyllade arbetaren. Den italienska varianten var också ärlig i avståndstagandet från demokratin. Man dömde ut demokratin därför att den inte premierade de främsta – en aristokrati som är bäst lämpad att styra landet – utan tenderade att släppa fram osjälvständiga, inkompetenta hycklare. Vi ser sådana drag hos svenska politiker som prisar mångkulturen men själva bosätter sig långtifrån mångkulturella områden.
Den antidemokratiska attityden handlar inte bara om den utfrysning som riksdagspartierna aviserat ska gälla för SD, och som visar att makten i sig är ett självändamål för dem. Den visar sig framförallt i nämnda sakfråga: begränsad invandring. Mona Sahlin m fl har orerat om att 94 procent minsann inte röstat på SD (ett ”argument” som kan användas mot flertalet partier vilka ju fick mellan 5-7 procent). Det underförstådda budskapet är att en överväldigande majoritet ska ha röstat för de gamla partiernas linje, dvs fortsatt massinvandring.
Emellertid visar talrika opinionsmätningar som gjorts de senaste 20 åren att en stor del, 45-70 procent av svenska folket, vill minska invandringen och/eller anser att det finns för många invandrare i landet. Alltsomoftast har en klar majoritet ansett detta. Den senaste undersökningen i denna riktning presenterade i våras av SOM-institutet, Samhälle-Opinion-Media, vid Göteborgs universitet.[2] Den pekar på att 36 procent anser att det ”finns för många utlänningar i Sverige”. Ytterligare 31 procent instämmer ”delvis” i påståendet. Vilket ger totalt 67 procent. Kontentan av denna och andra studier är att i sak har SD svenska folket med sig i den för partiet avgörande frågan.
Invandringsfrågan är avgörande inte bara för SD utan i praktiken även för samtliga partier. Här kommer man in på de sakfrågor som inför valen listas som viktiga. Invandringen hamnar sällan högt på dessa. Istället är det jobben, skolan, sjukvården, kriminalpolitiken, välfärden mm som toppar listorna. Emellertid gör sig invandringen gällande i princip samtliga dessa frågor.
Tittar man på arbetstillfällen så har massinvandringen bidragit till ökad arbetslöshet. Vilket i sin tur innebär uppbärande av socialbidrag och skenande offentliga utgifter.
Mångkulturella skolor har avsevärt mer problem än mer homogena dito. Skolk, mobbning, misshandel och trakasserier är vanligare och invandrarlever har av naturliga skäl svårare att nå fullständiga betyg. De 100-tals skolor som unders senare satts i brand har företrädesvis funnits i invandrartäta områden. Vid grova våldsbrott är i synnerhet utomeuropéer – ej östasiater såsom japaner, koreaner och taiwaneser – kraftigt överrepresenterade. Inom sjukvården torde därmed de flesta våldsfall ha koppling till invandringen.
Inom princip varje område finner man ett likartat samband. Följden är att den offentliga välfärden belastas. Ekonomiprofessor Bo Södersten har påtalat att kostnaderna för svensk invandringspolitik ”blir alltmer av det absurdas teater”. ”I ett läge där den svenska välfärdsstaten krackelerar är den linjen knappast längre hållbar” (DN Debatt 030328).
Invandringen kan alltså inte frikopplas och ses som ett specifikt, avskilt område (annat än själva immigrationen som sådan). Nej, invandringen är en metafråga, en fråga som berör alla områden. Även anhängarna av mångkultur erkänner frågans genomgripande karaktär i och med att man anser att invandringen berikar Sverige.
Det vansinne som präglat Sverige i samband med SDs intåg i riksdagen kommer att mattas av. De gamla riksdagspartiernas ansvarslösa politik kommer att sättas under luppen. Hur långt denna normalisering kommer att gå återstår att se.
John Järvenpää
[1] Följande länkar ger en vink om hysterin:- Jonas De Geer: Den bekymrade demokraten - Oskorei: In your face – kort valanalys-Ad Acta: Det enda som verkligen är viktigt- Solguru: Urartning - Reaktion: SD mot de extrema - Kapitel 189
[2] SOM-institutet har ofta kritiserats för dess tendentiösa hållning, bl a vad avser begreppsdefinitioner och på det sätt som dess ansvarige forskare Marie Demker presenterar resultaten. Gällande nämnda undersökning redovisade man exempelvis endast siffran 36 procent vilket, i kombination med texten i övrigt, gav intrycket att 64 procent skulle vara positivt inställda till fler utlänningar i Sverige. Se vidare artikel av docent Lars Berglund (scrolla neråt fär att komma till Den svenska hjärnridån) Robstens blogg: Att ljuga utan att direkt ljuga samt artikel i Kristianstadsbladet.
