Eftersom Mohammedanerna i Örebro söker hjälp hos trosfäller i Danmark emot den nordiska grundlagsfästade yttrandefrihet, skal jag för svenskarna berätta lite om Ahmed Akkari. Ursäkta min okorrekta svenska.
Är inte Ahmed Akkari rätt man till detta? Hans namn betyder ”Den, som förtjänar mycket tack”. Han är en verkligen god representant för islam. Han kom som sjuårig till Danmark 1985 tillsammans med sina föräldrar och 4 syskon från Libanon, där deras hus var förstört av kriget. De kom till Hurup i Nordvästjylland.
1990 reste de tillbacks till Libanon, men ångrade sig och vände tillbacks till Danmark året efter, men nu dugde inte uppehållstillståndet längre.
Så kom en snyft-artikel från den 15-årige Ahmed i Aalborg Stiftstidende ”Jag är dansk. Jag vill inte tillbacks. Det är inte mitt land längre. Jag är dansk nu.” Han hävdade, att han inte förstod språket (men lärde sig det tydligen igen kort efter). Journalisten talade om de bilder av danska bondgårdar och jultomtar som familjen hade på väggen hemma och de danska barnsångarna på deras walkman. Det skönmåleriet hoppade tidningen på. Samt inrikesminister Birthe Weiss (s), som gav dem humanitärt uppehållstillstånd.
Bingo!
Det blev en kovändning i Akkarifamiljen och i Ahmeds uppträdande.
Först nu visade Ahmed sig som en sträng ortodox islamist. Kvinnor var tydligen något lord, som man inte kunde ge handen. När skolinspektören på Sönderbroskolan i Aalborg, Karen-Grethe Lodberg skulle överräcka Ahmed ett examensintyg, nekade han att ge hand. Trots hennes upplevelse var hon fortfarande så godtroende naiv, att hon uttalade, att Ahmed var ärlig i sin hållning. ”Han menar det, han säger”, värderade hon.
Det skulle snart visa sig ändå tydligare att han var mästare i att tala med två tungor (”taquia”-systemet).
Redan som 17-årig blev han använt som imam. I den egenskap skrev han en belärande artikel om takt och ton i det muslimska ungdomsbladet ”Point of View” (Synpunkten): Muslimska flickor, som inte vill gå med huvudduk, är det rätt att sparka till och genera. Män, som ser flickor utan huvudduk bli förolämpade, behöver inte gripa in, men kan bara sitta och glo.”
Senare möts han som representant för 11 imamer med borgmästaren i Århus, Louise Gade, Och hon är så ovetande och naiv, att hon proklamerar, att hon är enig med imamerna syn på kvinnor!!!
När hon blev presenterad för nämnda artikel om takt och ton, sa hon: ”Imamerna försäkrade mig, att de på inget sätt predikar, att kvinnor skall tvingas att gå med huvudduk. Jag hoppas då inte, att man på det sättet går omkring och pratar med två tungor.”
Hoppet är ljusgrönt, naiviteten stor hos våra politiker och fegheten ännu större.
Från Aalborg Studentkurs började Akmed på lärarseminariet i Jelling 1999, från vart han överflyttades till Århus Dag- och aftonseminarium.
Vid praktiktjänst eller vikariat på den muslimska Lykkeskolen förgrep han sig våldligt på ett barn: Ahmed stod i skolgården 3.11.2000, när hans lillasyster upphetsad och röd i huvudet talade om för honom, att en 11-årig klasskamrat i 4:e klass hade dragit henne i håret och rivit av hennes huvudduk. (Enligt Ahmed hade samma pojke gjort något liknande nångång tidigare och dessutom sparkat henne).
Ahmed kan inte behärska sig, men kaster sig i raseri över pojken, lyfter honom upp vid öronen, så örat spricker, slår honom i marken, dunkar honom i bröstet med knutna näver och sparkar honom flera gångar. Skolgårdsvakten är borta, men barnen skrikar och ropar: ”de slåsser, de slåsser!” Från ett fönster ser en lärare, Jonna M., överfallet och ropar till Akkari, at han skall sluta. Lärarna störtar till och räddar den gråtande pojken. Blodet löper ner över ansiktet.
Jonna M. vill anmäla saken till polisen. Alla lärarna är röstade över episoden, men söker att få henne från att anmäla. Men hon anmäler i övertygelse om, att lärare, som i blint hat går amok, duger inte. Under sakens vidare månadslånga förlopp, försöker skolans ledare och lärarna att lägga press på läraren, men hon viker inte från den efter alla lagar och reglar rätta vägen. Det kommer att kosta henne hennes anställning.
Den 22:e mars 2001 blir Ahmed Akkari dömt för våld mot pojken efter strafflagens § 244.
Men – det är ett ”men”. Domaren Jörgen Mönsted skrev i domen, att ”för sådan våld mot en 11-årig pojke bör en åklagad normalt dömas till en ovillkorlig straff”, men han hade tittat på Akkaris muhammedanska tro, och att han tidigare inte var straffad, och gjorde straffen på 40 dagers fängelse till villkorlig med en provtid på två år.j
Detta överseende skulle få tråkiga följer: därmed var det öppnat möjlighet för, att Akkari trots våldet fick en möjlighet att få dansk statsborgerskap. Det fick han våren 2005. Själv tycker han om att framställa sig – liksom islam – som freden själv. Och i moskén förmanar han, att man inte skal slå: ”Håll era händer tillbacka, håll dem i bön.”
Två tungor.
Med sin straffattest skulle han egentligen inte ha fått någon anställning som lärare, men det lyckades honom i alla fall en viss tid.
Den ”nybakade” medborgare grep den danska muhammadkrisen med kysshand och deltog med iver i förberedningen till hets-resan till Mellanöstern. Han medbragte tidningsartiklar och bilder. Ett av dem hade inte ett dugg att göra det vara sig med Muhammed eller Akkari eller JyllandsPosten eller något annat i muhammedkrisen. Det togs med, därför att det ägnade sig bra till upphetsning av Mellanösterns okunniga och stort sett analfabetiska befolkningar.
Det var ett foto, som stammade från en lokal folkfest i Frankrike, en grisfest, där man kunde vinna pris om man var duktig till att efterlikna grisen. Han som hade vunnit hade blitt fotograferad med en gristryne.
Självsagt kunde inte människorna i Mellanöstern tro något annat än att det var Mohammed, eftersom man hade hört om teckningarna av Muhammed…
Jo, visst är han en fin fyr, Akkari!
Sommaren 2006 bröt helvete lös i Libanon och Palestina. Det visade sig att ohyra många ”nydanske” uppehåll sig därnere (från områden de var flytt ifrån!), men nu ville de
”hem” till Danmark. Det kunde inte gå fort nog. Danmark skickade fly och hämtade de olyckliga. Bland dem var också Akkari. I förvirringen kom det flera med, som borde ha varit avvisade.
Är inte Ahmed Akkari rätt man till detta? Hans namn betyder ”Den, som förtjänar mycket tack”. Han är en verkligen god representant för islam. Han kom som sjuårig till Danmark 1985 tillsammans med sina föräldrar och 4 syskon från Libanon, där deras hus var förstört av kriget. De kom till Hurup i Nordvästjylland.
1990 reste de tillbacks till Libanon, men ångrade sig och vände tillbacks till Danmark året efter, men nu dugde inte uppehållstillståndet längre.
Så kom en snyft-artikel från den 15-årige Ahmed i Aalborg Stiftstidende ”Jag är dansk. Jag vill inte tillbacks. Det är inte mitt land längre. Jag är dansk nu.” Han hävdade, att han inte förstod språket (men lärde sig det tydligen igen kort efter). Journalisten talade om de bilder av danska bondgårdar och jultomtar som familjen hade på väggen hemma och de danska barnsångarna på deras walkman. Det skönmåleriet hoppade tidningen på. Samt inrikesminister Birthe Weiss (s), som gav dem humanitärt uppehållstillstånd.
Bingo!
Det blev en kovändning i Akkarifamiljen och i Ahmeds uppträdande.
Först nu visade Ahmed sig som en sträng ortodox islamist. Kvinnor var tydligen något lord, som man inte kunde ge handen. När skolinspektören på Sönderbroskolan i Aalborg, Karen-Grethe Lodberg skulle överräcka Ahmed ett examensintyg, nekade han att ge hand. Trots hennes upplevelse var hon fortfarande så godtroende naiv, att hon uttalade, att Ahmed var ärlig i sin hållning. ”Han menar det, han säger”, värderade hon.
Det skulle snart visa sig ändå tydligare att han var mästare i att tala med två tungor (”taquia”-systemet).
Redan som 17-årig blev han använt som imam. I den egenskap skrev han en belärande artikel om takt och ton i det muslimska ungdomsbladet ”Point of View” (Synpunkten): Muslimska flickor, som inte vill gå med huvudduk, är det rätt att sparka till och genera. Män, som ser flickor utan huvudduk bli förolämpade, behöver inte gripa in, men kan bara sitta och glo.”
Senare möts han som representant för 11 imamer med borgmästaren i Århus, Louise Gade, Och hon är så ovetande och naiv, att hon proklamerar, att hon är enig med imamerna syn på kvinnor!!!
När hon blev presenterad för nämnda artikel om takt och ton, sa hon: ”Imamerna försäkrade mig, att de på inget sätt predikar, att kvinnor skall tvingas att gå med huvudduk. Jag hoppas då inte, att man på det sättet går omkring och pratar med två tungor.”
Hoppet är ljusgrönt, naiviteten stor hos våra politiker och fegheten ännu större.
Från Aalborg Studentkurs började Akmed på lärarseminariet i Jelling 1999, från vart han överflyttades till Århus Dag- och aftonseminarium.
Vid praktiktjänst eller vikariat på den muslimska Lykkeskolen förgrep han sig våldligt på ett barn: Ahmed stod i skolgården 3.11.2000, när hans lillasyster upphetsad och röd i huvudet talade om för honom, att en 11-årig klasskamrat i 4:e klass hade dragit henne i håret och rivit av hennes huvudduk. (Enligt Ahmed hade samma pojke gjort något liknande nångång tidigare och dessutom sparkat henne).
Ahmed kan inte behärska sig, men kaster sig i raseri över pojken, lyfter honom upp vid öronen, så örat spricker, slår honom i marken, dunkar honom i bröstet med knutna näver och sparkar honom flera gångar. Skolgårdsvakten är borta, men barnen skrikar och ropar: ”de slåsser, de slåsser!” Från ett fönster ser en lärare, Jonna M., överfallet och ropar till Akkari, at han skall sluta. Lärarna störtar till och räddar den gråtande pojken. Blodet löper ner över ansiktet.
Jonna M. vill anmäla saken till polisen. Alla lärarna är röstade över episoden, men söker att få henne från att anmäla. Men hon anmäler i övertygelse om, att lärare, som i blint hat går amok, duger inte. Under sakens vidare månadslånga förlopp, försöker skolans ledare och lärarna att lägga press på läraren, men hon viker inte från den efter alla lagar och reglar rätta vägen. Det kommer att kosta henne hennes anställning.
Den 22:e mars 2001 blir Ahmed Akkari dömt för våld mot pojken efter strafflagens § 244.
Men – det är ett ”men”. Domaren Jörgen Mönsted skrev i domen, att ”för sådan våld mot en 11-årig pojke bör en åklagad normalt dömas till en ovillkorlig straff”, men han hade tittat på Akkaris muhammedanska tro, och att han tidigare inte var straffad, och gjorde straffen på 40 dagers fängelse till villkorlig med en provtid på två år.j
Detta överseende skulle få tråkiga följer: därmed var det öppnat möjlighet för, att Akkari trots våldet fick en möjlighet att få dansk statsborgerskap. Det fick han våren 2005. Själv tycker han om att framställa sig – liksom islam – som freden själv. Och i moskén förmanar han, att man inte skal slå: ”Håll era händer tillbacka, håll dem i bön.”
Två tungor.
Med sin straffattest skulle han egentligen inte ha fått någon anställning som lärare, men det lyckades honom i alla fall en viss tid.
Den ”nybakade” medborgare grep den danska muhammadkrisen med kysshand och deltog med iver i förberedningen till hets-resan till Mellanöstern. Han medbragte tidningsartiklar och bilder. Ett av dem hade inte ett dugg att göra det vara sig med Muhammed eller Akkari eller JyllandsPosten eller något annat i muhammedkrisen. Det togs med, därför att det ägnade sig bra till upphetsning av Mellanösterns okunniga och stort sett analfabetiska befolkningar.
Det var ett foto, som stammade från en lokal folkfest i Frankrike, en grisfest, där man kunde vinna pris om man var duktig till att efterlikna grisen. Han som hade vunnit hade blitt fotograferad med en gristryne.
Självsagt kunde inte människorna i Mellanöstern tro något annat än att det var Mohammed, eftersom man hade hört om teckningarna av Muhammed…
Jo, visst är han en fin fyr, Akkari!
Sommaren 2006 bröt helvete lös i Libanon och Palestina. Det visade sig att ohyra många ”nydanske” uppehåll sig därnere (från områden de var flytt ifrån!), men nu ville de
”hem” till Danmark. Det kunde inte gå fort nog. Danmark skickade fly och hämtade de olyckliga. Bland dem var också Akkari. I förvirringen kom det flera med, som borde ha varit avvisade.
