INVANDRINGSKOSTNADERNA I FRITT FALL (våren 2002)
Den totala kostnaden för invandringen räknades fram år 2000 av Lars Jansson, universitetslektor i företagsekonomi, och uppgick då till 261,3 miljarder per år. Erfarenhet från tidigare år tyder på att invandrarna själva betalar omkring 10 % av samhällets skattefinansierade utgifter, vilket då lämnade svenska skattebetalare att stå för 235 miljarder.
I tilläggsbudgeter har år efter år stora summor avsatts till satsningar på invandrare i olika sammanhang. Bara tilläggsbudgeten för i år ger 888 miljoner till invandringsanknutna ändamål.
Den 1 januari 2003 skall ett nytt försörjningssystem starta för de invandrare som är över 65 år och som inte har rätt till annat än socialbidrag. Stödet är generösare än socialbidrag och beräknas på kort sikt kosta 700 miljoner med en ökning på mellan 40 och 200 miljoner på längre sikt.
Detta kommer förmodligen inte att räcka när ryktet sprids att man som äldre invandrare kan få dubbelt så mycket i inkomst än de svenska pensionärer som under hela arbetslivet betalat för sin pension. De invandrade åldringarna kan äga sitt permanenta hem, alltså fastighet eller bostadsrätt utan att det påverkar stödet.
Lagen om äldreförsörjningsstöd bortser från om de hitkomna åldringarna har rätt till pension i hemländerna p.g.a. svårigheter med administrationen! Det innebär att invandrarna kan åka till hemländerna för att utkvittera sina pensioner där och sedan återvända till ”bosättningslandet” Sverige eftersom ÄFS medger tre månaders bortovaro utan att stödet minskas.
Massor av svenska skattepengar åtgår också till de skadestånd som utdömes till familjemedlemmar i familjer där fadern misshandlat både barn och hustru. För närvarande pågår två fall där i ena fallet sju barn yrkar på en halv miljon i skadestånd. I det andra fallet har mannen dömts till fem års fängelse och att betala skadestånd på 2 miljoner kronor.
Vem som får betala de skadestånden vet vi ju alla.
I samband med sådana domar är det för de flesta självklart att den dömde skall utvisas ur landet och fråntas det svenska medborgarskapet om sådant föreligger. Den medborgarskapslag vi har idag antogs 2001 och medger inte detta så självklara förfarande.
Den som ansöker om svenskt medborgarskap skall uppfylla dessa krav:
1 Kunna styrka sin identitet
2 Ha fyllt 18 år
3 Ha permanent uppehållstillstånd
4 Ha bott i Sverige i minst 5 år, 4 år om statslös eller flykting
5 Ha skött sig bra och inte begått några brott.
I lagen står att; Om en person får svenskt medborgarskap och det efteråt kommer fram att han/hon fått det genom att ha uppgivit en felaktig identitet, kan svenska myndigheter inte återkalla det. Man skulle kunna tro att det är en annan myndighet än den svenska staten som utfärdat lagen.
Det naturliga hade ju varit att om villkoren inte uppfyllts eller vilar på felaktig grund så ska medborgarskapet obönhörligt återkallas. När det gäller punkt nr 5 så är det naturligt att brott begångna efter erhållandet av medborgarskapet också blir ett ouppfyllt villkor.
80 % av de grövsta brotten i Sverige begås av utlänningar med olika grad av tillhörighet till Sverige, vilket betyder en oerhörd ekonomisk belastning för svenska skattebetalare. Domstolarna har gjort det till policy att inte utvisa ens de värsta förbrytarna mot svenska lagar. Varför kan man fråga sig.
Det skulle vara mycket preventivt om svenska lagar tillät återkallande av ev medborgarskap och återsändning till hemlandet med den svenska domen på fickan, så att hemlandets myndigheter fick verkställa straffet. Det är ju vad våra myndigheter anstränger sig för när det gäller i andra länder dömda svenskar!
Vari ligger tvånget i att vi svenskar ska betala för långvarig fängelsevistelse när den dömde efteråt skall utvisas? Har vi i Sverige någon som helst nytta av den rehabilitering som fången genomgår när han återkommit till sitt hemland. Naturligtvis inte, det vi svenska skattebetalare får i utbyte är en saftig räkning att betala.
Nu låter man istället de dömda utlänningarna oftast kvarstanna i Sverige på grund av anknytningar som de tillåtits upprätta under fängelsetiden med barnalstring och annat för att säkerställa att de får stanna kvar här.
Det talas så mycket om de mänskliga rättigheterna att få söka asyl där man vill. Men gäller inte mänskliga rättigheter för de många människor som bor tillsammans i en nation och vill göra gällande sin rätt att bestämma över vilka hitkommande man vill ha inom sina gränser, som arbetskamrater och grannar?
Ovanstående bygger på beräckningar av univ.lektor Lars Jansson, Göteborg. Han ger ut boken med räckenskaperna o. juni 2002.
