Kamal Atatürk försökte först

som Ungturkarnas ledare och sedan från 1922 som president för Turkiet och fram till sin död i 1938 - genom radikala reformer att vrida Turkiet i nationell/humanistisk riktning med bl.a. religionsfrihet, men detta är för länge sedan glömt. Turkiets förföljelse av kristna drar blodiga spår.
Armenien var det första land i världen som redan kring år 300 bekände sig till kristendomen med hundratals kyrkor och kloster, och med en rik kultur av litteratur, konst, arkitektur och hantverk som spåras ända ner till Etiopien.

Armenierna fick kämpa för sin tro. Araberna stormade fram med islam och efter flera hundrade års sega strider dukade Armenien under som nation 1375. Folket levde vidare, kuvad under islamiskt herravälde. På 1500-talet erövrade de islamiska osmanerna (turkerna) området och deras råa grymheter övergick vida arabernas. De kristna var en tagg i köttet på de växlande islamiska sultanerna, som gjorde allt för att utrota dem.
Som bönder i Armeniens dalgångar kunde de lätt pekas ut, när turkiska soldater och myndigheter bodde som landminor mitt ibland dem. Och de var ofarliga att gå lös på. Turkarna nerkämpade dem brutalt 1896 under föregivande av att de hade gjort uppror, och likadant 1908. I en påföljande någorlunda fridfull period kom engelska och amerikanska missionärer dit och byggde skolor, sjukhus och barnhem.

Då ljöd för tredje gången sultanens order: ”Slå ner dem!” och under ropet ”Allah är stor” gick förföljelserna åter i gång i 1914-15, där turkarna med samma lätthet i sinnet som när man utrotar flugor och möss, mördade bortåt 1.5 millioner människor. På det mest bestialiska vis blev de bortdrivna från sina hem och med piskar, sparkar, krumsvärd, bajonetter och gevärskolvar blev de tvungna att ge sig ut på olidliga dödsmarscher under stekande sol. De föll ihop av utmattning, hunger och törst. Kanske någon fick nådastöten av en bajonett eller en gevärskolv. De låg och ruttnade längs vägarna, ibland i högar. Några av kvinnorna blev ”skonade” till turkarnas ”privata nöje”.

En rest av ovannämnda engelsk-amerikanska mission blev i mellankrigstiden känd i Danmark som ”Fågelboet”. En modig dansk sjuksköterska, Maria Jakobsen, hade stannat kvar i Armenien. Hon samlade på mirakulöst sätt ihop 3000 misshandlade barn med hjälp av de armeniska kvinnorna.
Efter Versailles-freden 1918 skulle statsminister TalaatPacha och krigsminister Enver Pacha utlämnas av Turkiet till dom och straff men de klarade sig undan genom att fly.
Turkiet har aldrig tagit avstånd från alla sina missgärningar, inte ens under Atatürks styre och i dag stängs och rivs de få kristna kyrkorna som har överlevt förstörelserna en efter en.
Geografisk hör Turkiet inte alls ihop med Europa. Turkiet har aldrig haft någon social, religiös eller kulturell gemenskap med Europa och det har aldrig tillkännagetts någon önskan härom bortsett från Atatürks reformförsök. Därför kan det aldrig bli tal om ”att ge Turkiet en chans”, och Turkiets inträde i NATO var helt enkelt ett strategisk misstag.
Västerlandet ”bär elden i sitt mantelveck”.
(”Kan någon väl hämta eld i sitt mantelveck utan att hans kläder bliva förbrända?”)
(Ordspråksboken kap. 6, 27)

Läkare Jørgen D. Grønbæk

Förkortad