Bloggen DANMARK skriver i dag om de enorme omkostninger indvandringen har givet i Sverige og henviser til universitetslektor Lars Janssons bog ”Mångkultur eller välfärd”, som udkom i 2002.
Her er en opdatering af emnet, skrevet af Lars Jansson februar 2007 (til bogen ”Sveriges Tragedie”, udgivet af Dansk Kultur):
Nedenstående redegørelse for Sveriges arbejdsmarked og økonomiske
situation er skrevet af universitetslektor Lars Jansson, Göteborg,
januar 2007. Hans bog »Mångfall eller Välfärd«, som udkom 2002, vakte
megen opsigt og naturligvis hård kritik fra de politisk-korrektes side.
Men siden da er Sveriges tragedie blevet mere og mere tydelig.
Lars Janssom skriver i forordet til sin bog:
Svenskerne vil have information om, hvad indvandringen koster, og
hvordan den er finansieret. Indvandrerne udgør den største udgiftspost
i
den offentlige sektor. Hver Kommune burde fortælle, hvad indvandringen
koster.
ARBETSMARKNAD och EKONOMI
1. Befolkningen i Sverige
Vid slutet av 2005 uppgick Sveriges befolkning till drygt 9 början av
1990-talet har utanförskapet ökat, bl a på grund av en omfattande
invandring.
Blandningen av folk från olika länder, regi-oner, språkområden och med
skilda religiösa hemvister är mycket iögonfallande. Det handlar om folk
från ca 170 länder över hela världen. I det politiska systemet tycks
man
inte bekymra sig om de långsiktiga konsekvenserna, särskilt inte om
dessa skulle vara negativa för Sverige. Det finns inslag i utvecklingen
som förefaller öka i accelererande takt, t ex utanförskap, utpres-sning
och annan brottslighet samt terrorism.
Till invandrarbefolkningen räknas här utrikes födda och födda i Sverige
med minst en utrikes-född förälder. Det är den definition som SCB och
andra myndigheter tillämpat sedan flera decennier tillbaka. Dock har
myndigheterna på senare år börjat tillämpa en annan modell, som
reducerar antalet personer med utländsk bak-grund.
Det nya är att de som är födda i Sverige med endast en utrikesfödd
förälder i statistiken räknas till den inhemska befolkningen. De har
med
andra ord gjorts till svenskar. Det innebär en radikal förändring i
beskrivningen av storleken på invandrarbefolkningen. Inte mindre än 587
000 personer (december 2005) har förts över till svenskbefolkningen
från
att tidigare ha ingått bland personer med utländsk bakgrund .
Samtidigt har SCB och den förra regeringen infört det onödiga
begreppet:
personer med svensk bakgrund , som omfattar ca 7,6 miljoner enligt den
nya ordningen. Av dessa är 92 procent genuina svenskar (inhemsk
befolkning) och 8 procent, som har en utrikesfödd förälder. Förmodligen
skulle inget annat land komma på idén att på analogt sätt beteckna sin
majoritetsbe-folkning. I Sverige är vi svenskar, i Danmark danskar, i
Tyskland tyskar.
Den svenska befolkningen beskrivs i statistiken som ett slags
blandfolk.
Den förra regeringen deltog i beslutet, som döljer och förminskar
Sverige och det svenska. Samtidigt lyfts invandrarkollektivet och
mångkulturen fram och betonas. Medierna har mer och mer slopat
begreppet
svenskar. Både i Sveriges Radio och i TV har detta kunnat observeras.
En
konsekvens är att man även i olika offentliga rapporter har börjat
använda begreppet personer med svensk bakgrund som ersättning för
begreppen svenskar eller den inhemska befolkningen. Den som vill ta del
av bakgrunden till omläggningen kan läsa följande
departementsskrivelser
(Ds 1999:48 och Ds 2000:43, Kulturdepartementet samt Ds 2002:3. SCB och
Migrationsverket).
För att bibehålla kontinuitet och jämförelser med beräkningarna i min
bok Mångkutur eller välfärd? (2002) och till att jag ifrågasätter
skälen
för den statistiska minskningen av invandringens omfattning, väljer jag
att behålla den tidigare beräkningsmodellen. Denna främjar heller inte
en splittring av familjer, som både har barn födda i utlandet och i
Sverige.
Per december 2005 uppgick invandrarbefolkningen till knappt 2,1
miljoner
i alla åldrar, vilket innebär 22,7% av hela befolkningen. Ett år senare
är den 23%. Ökningstakten ligger i genomsnitt på drygt 0,4% per år. Om
tendensen blir densamma framöver kan den svenska befolkningen komma att
ersättas av en ny majoritetsbefolkning med utländsk bakgrund. Det kan
bli aktuellt någon gång under andra hälften av seklet. Såvida inte
svenska politiker vaknar och gör något åt situationen i tid. De som
kommit till Sverige efter andra världskriget är i huvudsak ekonomiska
migranter och ej flyktingar.
2. Invandrarbefolkningen på arbetsmarknaden
Den arbetsföra befolkningen med utländsk bakgrund (20-64 år) uppgick
till 1,3 miljoner per december 2005. Av dessa var 824 000 utrikes
födda.
De som var födda i Sverige med minst en utrikesfödd förälder uppgick
till 485 000. Av hela den arbetsföra befolkningen på 5,3 miljoner
uppgick den med utländsk bakgrund till nästan 25%. Det har således
skett
en mycket kraftig ökning sedan slutet av andra världskriget, då andelen
var omkring en procent.
Av de utrikes födda var ungefär en halv miljon i arbete i slutet av
2005
enligt SCB. I dessa ingår även företagare, deltidsanställda och vissa
personer som deltar i arbetsmarknadsåtgärder. Sysselsättningsgraden har
beräknats till drygt 60 procent för nämnda år. Många invandrare deltar
uppenbarligen ej i arbetslivet. Totalt handlar det omkring 300 000
personer (20-64 år) som står utanför. Här finns således en betydande
outnyttjad resurs. Om denna uppfyller kraven från den svenska
arbetsmarknaden är en öppen fråga. I själva verket är det stora
utanförskapet ett uttryck för att invandringen inte är anpassad till
behoven på den svenska arbetsmarknaden.
Det har visat sig, att av de 485 000 (20-64 år) som är födda i Sverige
med en eller två utrikesfödda föräldrar får en ganska stor andel sin
försörjning genom studiefinansiering. I vissa åldersgrupper ända
upptill
50 procent. Det beror bl a på att över hälften av de som har sin
härkomst i utomnordiska länder är i åldern 20 - 30 år. Vid en
sysselsättningsgrad på 55 procent har ca 265 000 arbete och 220 000
saknar arbete.
I sammanfattning betyder detta, att av hela befolkningen med utländsk
bakgrund på 1,3 miljoner (20-64 år) beräknas ca 750 000 ha arbete på
heltid eller deltid, medan ca 500 000 saknar arbete. Hur många av dessa
som skulle vilja ha ett arbete är inte känt. Mina beräkningar och
bedömningar utgår från hela invandrarbefolkningen i arbetsför ålder
(20-64 år).
Invandrarbefolkningen är överrepresenterad inom många områden i
jämförelse med den inhemska befolkningen. Detta är en viktig förklaring
till den lägre sysselsättningen. Andelen barn och ungdomar upptill 18
år
är 5 procentenheter högre än i den inhemska befolkningen. Å andra sidan
är andelen ålderspensionärer bara hälften så stor som i den inhemska
befolk-ningen. Flera undersökningar visar att invandrare har sämre
hälsotillstånd än svenskar. Risken att drabbas av långvarig sjukdom är
70 procent högre för utrikes födda än för infödda. I spåren av
invandringen följer sådana sjukdomar som HIV, tuberkulås och diabetes.
Andelen förtidspensionerade är väsentligt högre i invandrarbefolkningen
än i den inhemska befolkningen. Efterfrågan på social tandvård är flera
gånger högre bland invandrare. Viss överrepre-sentation finns inom
högskolor och universitet. Även inom yrkesutbildningen har invandrarna
regelmässigt varit överrepresenterade. Inom brottslighet och
kriminalvård likaså. En undersökning vid tingsrätter i
storstadsregioner
visade, att i 50 procent av brottmålen var de tilltalade personer med
utländsk bak-grund.
En slutsats av dessa beräkningar och jämförelser är att invandringen
varit och är alldeles för stor. Den har lett till ett stort överskott
av
arbetskraft. Troligtvis trängs många svenskar undan från
arbetsmarknaden. Att vi fn har över 100 000 arbetslösa ungdomar torde i
stor utsträckning vara betingat av den för stora invandringen. Den
inhemska befolkningens andel av hela befolkningen har minskat från ca
100 till 77 procent efter andra världskrigets slut. Om politikerna
fortsätter med den överdådiga invandringen kommer snart en fjärdedel av
den svenska befolkningen att vara utbytt mot utlänningar och fd
utlänningar från 170 länder över hela världen. Svenska politiker tycks
föredra främlingar framför sin egen befolkning.
3. Invandringens ekonomi
Den omfattande invandringen ger upphov till både kostnader och intäkter
för stat och kommuner. Eftersom kostnaden för invandringen är
skattefinan-sierad finns det anledning redovisa vad riksdagen har
beslutat. Följande kan betraktas som styrande riklinjer:
*Kostnaden för välfärden och andra gemensamma utgifter skall
finansieras
solidariskt.
*Asylsökande och invandrare skall inte särbehandlas i jämförelse med
befolkningen i övrigt.
*Invandrarna beviljas permanenta uppehållstillstånd utan karenstid som
i
många andra länder.
*Invandrarbefolkningen utgör en mycket stor andel, fn 23 procent, av
hela befolk-ningen och
*Invandringen är ett långsiktigt projekt.
Således skall alla som flyttat till Sverige för att leva här även delta
i finansieringen av alla skattefinansierade utgifter. Hur mycket var
och
en betalar bestäms av individuella inkomster och hur skattesystemet är
utformat. Invandrarna skall således inte särbehandlas utan delta i
finansieringen enligt samma villkor som svenskarna. Sverige torde vara
det enda landet i Europa som beviljar permanenta uppehållstillstånd
utan
karenstid. I Danmark är karenstiden 5-7 år. I flertalet länder beviljar
man tillfälliga tillstånd att stanna.
Att invandringen är ett långsiktigt projekt betingas av att Sverige
tidigt tog positiv ställning för FNs flyktingkonvention från 1951 och
senare ändrin-gar. Dock har majoriteten som får stanna i Sverige inget
skyddsbehov utan är att betrakta som ekonomiska migranter. Så länge
riksdagen inte har beslutat att invandringen skall begränsas eller
stoppas är den att betrakta som lång-siktig. En viktig konsekvens är
att
alla kostnader för den offentliga sektorn måste ingå i kalkylen. Denna
bör visa vilka uppoffringar som skattebetalarna måste göra för att
uppfylla ovannämnda riktlinjer.
I mina beräkningar ingår offentlig konsumtion, transfereringar,
avskrivnin-gar, kostnader för centrala samhällsfunktioner och för hela
den offentliga byråkratin. Även kostnader som inte omedelbart påverkas
av invandringen, t ex det militära försvaret och räntan på
statsskulden,
bör ingå. Invandrarna betalar de fakto en del av dessa kostnader.
Därför
kan man inte utelämna vissa kostnader som immigrationsforskare i USA
och
Sverige ofta gör. Däri-genom överskattar de vinster och underskattar
förluster pga invandringen.
När man gör långsiktiga beräkningar över kostnaden för invandring i
Danmark, så tar man med alla skattefinansierade kostnader. (Rockwool
Fondens forskningsenhet, juni 2003) Vad gäller metodik och genomförande
av kostnadsberäkningar över invandringen till Sverige vill jag hänvisa
till min ovannämnda bok.
En särkild kostnad är inkomstförluster. Stat och kommun förlorar
inkom-ster pga arbetslöshet, sjukdom eller långvarigt missbruk.
Produktionen blir lägre, vilket medför förlorade skatteinkomster och
sociala avgifter i förhål-lande till vad som blivit fallet vid en högre
BNP. Dessa förluster beaktas även i mina beräkningar.
Kostnaden för invandring har beräknats till 260 miljarder kr (mdkr) för
år 2005. Därtill kommer inkomstförluster på 30 mdkr. Sammantagna blir
det 290 mdkr. Allt är skattefinansierat. För samma år uppgick de
samlade
skatter och avgifter i stat och kommuner till omkring 1300 mdkr (prop.
2004/05:1). Ungefär 22 procent därav användes för att finansiera
invandringen. (I Danmark är motsvarande andel drygt 7 procent). För
ålderspensioner disponerades samma år ca 170 mdkr i statens budget.
Trots att invandringen kostar väsentligt mer än pensionerna, finns i
statens budget endast upptaget 6,9 mdkr för invandrare och flyktingar.
Sverige har ingen samlad budget för den största offentliga utgiften
alla
kategorier, nämligen för invandringen. Det finns heller ingen samlad
redovisning över vad invandringen kostar i den offentliga sektorn.
Varför kostar invandringen så stora summor av skattebetalarnas pengar?
En viktig förklaring ligger i de stora volymer över invandringens
omfattning och de många som står utanför arbetsmarknaden enligt vad som
redovisats ovan. Omkring 38 procent av invandrarbefolkningen i
arbetsför
ålder kan inte försörja sig själva. En överdimensionerad invandring
till
en periodvis stagnerande arbetsmarknad är en viktig förklaring. Under
perioden 1990 - 2004 tillkom inga nya jobb netto i Sverige. Under dessa
14 år ökade invandrar-befolkningen med ca 600 000 personer netto efter
viss utvandring, varav långt över hälften var i arbetsför ålder. Som
jag
visar i min bok uppgick arbetslösheten redan 1999 till 17-20 procent.
Senare har såväl arbetsmar-knads- som finansutskottet påvisat en
arbetslöshet på 16 procent (FiU20/02). Det förekommer ingen som helst
samplanering mellan invandringen och behovet av arbetskraft. Flyktingar
med asylskäl har endast utgjort 5-10 procent av hela volymen.
Sedan 1990 har kostnaden för invandring ökat 2-3 ggr så snabbt som
kostnaden för hela den offentliga sektorn. När minst en femtedel av
hela
kostnaden ökar så mycket snabbare över tiden än den totala kostnaden,
blir det välfärden som drabbas av nedskärningar. Även den kända
tidningen the Economist fann (juni 2003) att invandringen medför svåra
ekonomiska problem för Sverige, som tidningen ansåg vara det fattigaste
landet i Skan-dinavien. En konsekvens har blivit att av hela
invandrarbefolkningen får över 70 procent sin försörjning genom
skattefinansiering. Kanske inte förvånande att skattetrycket ökat med
ca
5 procentenheter enbart pga invandringen. Mångkultur är inte gratis.
Sverige har blivit ett av de större invandringsländerna i den västliga
världen, relativt befolkningens storlek. I Europa torde endast Schweiz
ha en större andel personer med utländsk bakgrund än Sverige. Detta i
förening med en relativt dyrbar välfärd och och brist på jobb, har
drivit upp kostnaden för invandring till destruktiva proportioner.
Redan
från början assimileras invandrarna i välfärden men även i arbetslöshet
och utanförskap. Vissa invan-drargrupper har en sysselsättning som
ligger 30-40 procent lägre än i den inhemska befolkningen (SOU 2004:21
och SCB/RAMS 2002).
Riksdagen synes föredra en slimmad välfärd framför en begränsning av
invandringen.
Lars Jansson
2007-02-03
