När fyrtiotalisterna började deras revolution i slutet af 60-talet, angrep de olika samhällsstrukturer. Den viktigaste var nog Artikel 16, punkt 3 i FN´s mänskliga rättigheter: ”Familjen är samhällets naturliga och fundamentala enhetsgrupp och har krav på samhällets och statens skydd”.
Med andra ord: Kärnfamiljen är det minisamhälle som skapar basis för ett större samhälle, bestående av flera kärnfamiljgrupper
Drabbar man kärnfamiljen, drabbar man hela samhällskonstruktionen. Fyrtiotalisterna ville nedbryta kärnfamiljen genom att avskaffa föräldrarätten, så inte föräldrarna, men utbildade ”experter” kunde uppfostra och upplära barnen till det nya samhället, man ville inreda i marxistisk riktning.
Denna ideologi var fostrat av psykiatern Brock Chisholm og framförtes av World Federation of Mental Health (WFMH – i Danmark: ”Landsforeningen for Mentalhygiejne”) och inte minst dens underavdelning, BRIS, upprättad 1969,´.
Vågorna gick högt i dåtidens debatt för och emot föräldrarätten: World Federations psykologer och socialarbetare emot prästen och samhällsdebattören Sören Krarup.
Nu ser jag, att man i Sverige har en ”Nordisk Kommitté för Mänskliga Rättigheter” - NKMR. Det är uppmuntrande, men samtidigt mycket oroväckande, när man ser deras uppgift.
Kommittén jobbar nämligen främst emot statens tvångsomhändertagande av barn utan saklig grund.
Och minsann om inte en artikel direkte skriver om ”Varning för socialtjänsten”. Det är ett avslöjande glimt av den ohyggliga tendens man tydligen har i den svenska socialtjänsten att ifrån ta föräldrar deras barn för gjorde eller påstådde fel, i stället för att hjälpe kärnfamiljen till ett gott samliv.
Denna tendens är så mycket mera upprörande som man har åtskillig erfarenhet med, att statlig omhändertagande inte är lyckan, tvärt emot.
