Pressen udgør den fjerde magt i staten, hedder det. Man kunde også sige den første, for det er den som daglig påvirker befolkningen på godt og ondt, hvidt og sort, kendsgerninger og løgne eller bare - tvivlsomme manipulationer!
Pressen,
- den skrevne, trykte, er på retur. Papirfabrikkerne mærker det.
Den digitale teknik tager over. Den er svær at håndtere i
begyndelsen, men den rækker langt længere og er langt mere
imødekommende over for almenheden. Nu kan hvem som helst nå ud i
æteren. Ytringsfriheden, som vi af navn kender fra vore
grundlovsrettigheder, men som i praxis tit viser sig blokkeret, har
fået langt større plads, men også større
modstand. Læserbreve i den trykte presse
findes stadig, men de skribenter, der aldrig får adgang til
avisspalterne, fordi redaktionen har en anden politisk mening end de
selv, behøver ikke længere at græmme sig over, at avisen "desværre
ikke har plads". De skriver i stedet på internet.
Journalist
Nina Hjelmgren rullede sig fornylig ud i svensk lokal TV i tydelig
forargelse over, at en borgmester i en smålandsk kommune ikke
svarede på nærgående journalistspørgsmål i lokalavisen, men i
stedet tog sagen op "i sin egen version" på facebook.
"–
Det är lite Putin-style över det tycker jag", säger Nina
Hjelmgren som är journalist och författare och som arbetar på
Fojo, medieinstitutet som vidareutbildar journalister. "Man
odlar sin egen självbild och försöker kontrollera den så gott det
går. Och den tål definitivt inte granskning från pålästa
journalister."
Jeg
aner ikke, hvad den oprindelige sag om
borgmesteren drejede sig om, men
det her aktuelle drejer sig om ytringsfrihed
og pressens magt. For hvem har lov at
skrive i aviserne eller på
facebook og hvem ikke? Har Hjelmgren og lokalavisen og de "pålästa
journalisterna" nogen slags monopol eller...? Borgmesteren mente
(af nogen anledning), at lokalavisen kunde have en "hemmelig
agenda".
Jamen
selvfølgelig har den en agenda. Det har jo alle massemedier. Og de
skilter ikke for meget med den. De overordnede agendaer
er direktiver fra det temmelig udemokratiske EU, hertil kommer
redaktionernes egne agenda, polici og "selvcensur".
Yttrandefriheten är adelsmärket på ett demokratiskt samhälle. I EU är yttrandefriheten nu så inskränkt, att man skymtar den fullbordade diktaturen.
Det syntes kanske inte riktigt i början, men avslöjades i alla fall med ”Rapporten från Den rådgivande Kommissionen till Bekämpning av Rasism och Främlingshat av 23. maj 1995 (6906/1/95)”. EU upprättade ett övervakningscenter, EUMC, i Wien under ledning av den östtyska juristen Beate Winkler. Härifrån skulle man på STASI-vis kontrollera, att alla EU-länderna följde de riktlinjer, som var fastställda i ovannämnda rapport av 23. maj 1995.
Som i andra diktaturer tog man sikte på barnen genom undervisning och utbildning. Existerande och nya skolböcker skulle censureras för ”hållningar, som är uttryck för rasfördomar”. Vi vuxna skulle påverkas med propaganda för
att anpassas. Massmedierna skulle regleras och underkastas en ”systematisk, kritisk övervakning”, som senare kunde utvidgas till också att gälla Internet och E-mall. Polis och rättsväsendet skulle samarbete emellan EU-länderna för att uppnå en bättre ”bekämpning av rasism och främlingshat” samt kontroll ”med rasistisk material och publikationer i varje form.”
EU's regler og direktiver kan man bl. a. læse om
I traktaten ”Den arabiske-europeiske Dialog”, 1978
I aftalerne ved ”Barcelonaprocessen” 1995
Overvågningscentralen i Wien, EUMC
Olaf Gerlach Hansens tale i Anna Lindh Foundation i Rabat i Marokko 13. juni 2005
Etc. etc.
