Carmen bin Ladins fortælling om sin svoger:
På den tiden var min man Yeslam och jag fortfarande kontanta även om vi hade separerat. Han höll mig à jour med utvecklingen i Saudiarabien och senaste nytt om klanen Bin Ladin - bland annat var Usama vistades för tillfället. Yeslam berättade att Usama på senare tid hade lyckats utvidga sin maktbas trots att han levde i exil. Han sade att Usama beskyddades av den konservative, högt respekterade kronprinsen Abdallah, tronarvinge och ledare för Saudiarabiens nationalgarde.
År 1996, när en tankbil full med bomber exploderade vid den amerikanska militärförläggnigen Khobar nära Dhahran i östra Saudiarabien, utpekades Usama som en i raden av möjliga attentatsmän. Jag blev helt förfärad, ändå visste jag att det kunde vara sant. Vem annars hade så stora mängder sprängämnen till sitt förfogande i det strängt kontrollerade Saudiarabien? Usama var krigare, fanatiker och tillhörde den familj som gemensamt ägde byggnadskoncernen bin Ladin - Saudiarabiens rikaste och mest inflytelserika byggföretag. Jag visste att Usama hade extrema åsikter och inom mig kände jag att han var kapabel att begå fruktansvärda och besinningslösa våldsdåd.
Attentat följde på attentat och jag läste allt jag kom över om Usama i tidningarna. Och den nionde september 2001, då den afghanske motständsledaren Ahmed Shah Massoud mördades, förstod jag att det säkerligen var Usama som låg bakom. Jag gick bort til teven med en kväljande känsla i maggropen. "Det måste vara Usama. Han håller på att förbereda något riktigt vidrigt illdåd". "Men Carmen, du har fått honom på hjärnan", avfärdade en vän min kommentar. Men jag kände på mig att jag hade rätt.
Jag önskar att jag hade haft fel.
Jag anade aldrig att Usama tänkte angripa centrala New York. Jag trodde att han kanske hade en ambassad i tankarna - det skulle ha varit illa nog. Men när World Trade Center gick upp i lågor bara två dagar efter mordet på Massoud, återkom den kväljande känslan i maggropen. Och rädslan.
Nu vet jag att den rädslan kommer att bli min ständiga följeslagare.
Dagarna efter angreppet mot World Trade Center kretsade vårt liv runt nyhetssändningarna på teve. Dödssiffran steg i takt med att askan och dammet lade sig till ro på gatorna i mina barns älsklingssstad. Vi såg människor leta efter sina anhöriga med gamla fotografier i händerna. Förtvivlade släktingar som berättade om sina älskades sista telefonsamtal till deras telefonsvarare. Hemska filmsekvenser på människor som hoppade ut genom fönstren. Hela tiden tänkte jag: "Tänk om (min dotter) Wafah hade varit där?" Jag kände sådant medlidande med dessa mödrar och dessa barn.
Mina tre flickor var helt utom sig av sorg och förtvivlan. Noor, som bara ett år tidigare hade tagit med sig en amerikansk flagga hem från South Carolina för att sätta upp på väggen i sitt rum, blev djupt missmodig. Hon snyftade och grät: "Mamma, New York kommer aldrig att bli sig likt".
Lyckligtvis tog aldrig hennes klasskamrater avstånd från henne: de hade flera år retat henne lite på skoj för hennes amerikanska hejaklacksmanér och alla hennes vänner insåg att min lilla flicka var ledsen in i själen.
Vi lämnade knapt huset. Journalisterna ringde oavbrutet. Jag var nämligen den enda bin Ladin i hela Europa som inte hade hemligt nummer. Vänner ringde hem till oss och lät ansträngda på rösten. Sedan slutade de ringa. Vi förvandlades snabbt till parias. Namnet bin Ladin fick till och med garvade advokater att dra öronen åt sig: en byrå jag hade vänt mig till vägrade att åta sig min skilsmässa och helt plötsligt stod jag utan advokat.
Fortsättelse i næste indlæg
