Connollys afsløringer af råddenskaben i EU 1995 (fra 2005)

Har ruttenheten slutad i Bryssel? Artikel från bloggen Exilen 4.6.2005

EU-traktaten om upptagning av tio nya stater i EU-unionen undertecknades den 16 april vid foten av Akropolis. Vid ”demokratins vagga”, sa man för att förespegla att EU är en arvtagare till den forntida grekiska demokratin! En förolämpning mot de gamla atenarna!  En grekisk politiker var mera jordnära på TV och uttalade hopp om att EU framöver skulle bli mera öppet.

Tiden är inne för en tillbakablick. Läser man Jean Monnets och Jacques Delors tankar om det EU, de arbetade på, ser man att det från början gällde att nedbryta nationalstaternas suveränitet och smälta allt ihop till en gemensam enhetsstat.

Bernhard Connolly anställdes i EU-kommissionen 1978. Han blev ledare för kommissionens avdelning för monetära uppgifter, men blev så chockerad över hemlighetsmakeriet och händelserna i maktens elfenbenstorn att han ansåg sig tvungen att till varje pris avslöja det.

1995 utkom hans bok ”The rotten Heart of Europe” (Europas ruttna hjärta) om det ”ekonomiska och politiska perverterade samarbete”, som skulle leda till EMU.

Boken väckte uppseende. Utdrag citerades i engelska massmedia den 4 september - samma dag som EU-kommissionen höll sin första presskonferens efter sommarlovet. Naturligtvis riktade journalisterna en massa frågor till kommissionen angående de avslöjanden som Connolly kom med.

De kunde inte svara, eftersom de inte hade läst boken. Men en sak var de övertygade om: mannen skulle sparkas. Och sparkad blev han.  Samtliga dörrvaktare fick hans foto och vägrade honom tillträde, redan innan man hade angett några disciplinära skäl. Dessa kom emellertid och resultatet var på förhand givet.

Connolly hade skrivit boken utan tillåtelse från kommissionen. Han försvarade sig med att den inte innehöll nytt eller otillgängligt material.

På 400 sidor berättade Connolly ingående och välgrundat om ”Europas ruttna hjärta”, valutasamarbetet och det politiska rävspelet. Euron skulle efter hans argumentation lyfta den politiska unionen på plats. Eliten i Frankrike och Tyskland skulle dela makten. De europeiska politikerna dolde inte att de ville skapa ”The United States of Europe”, speciellt inte när de pratade sinsemellan eller var utanför valperioden.

Connolly skriver:

”Redan från de första förberedelserna till Rom-traktaten argumenterade Jean Monnet ihärdigt för att nationalstaterna skulle överlämna makt till en gradvis uppbyggnad av en enhet och en samling av den effektiva byråkratiska eliten i Europas länder, så att man skapade ett kraftfält, där en union inte längre kunde stoppas.  Överlämnandet av makt skulle börja med relativt okontroversiella ekonomiska funktioner och stålproduktionen för att på det viset minska oron för att den nationella suveräniteten blev nedbruten. Man skulle se till att  makten inte skulle kunna föras tillbaka igen.  Detta garanterades genom traktatdoktrinen ”acquis communitaire”, som säkrade att all makt som överlämnats till EU:s samhällsinstitutioner gjordes till permanent EU-lag, medan man samtidigt strök den i medlemsländernas nationella lagsamlingar.”

”I det nya Europa är makt och ansvar tydligen åtskilda. Även där det finns formellt offentligt ansvar, är det inte lagfäst. Den europeiska Centralbanken (ECB) till exempel hävdar att den är ”den mest genomskådliga centralbanken” i världen därför att den trycker en kommuniké efter varje möte i Rådet. Men bankens ansvar är inte lagfäst - det är helt enkelt en politik, som banken har valt av bekvämlighet”.

Frankrike och de flesta andra länderna var emot den så kallade stabilitetspakten, som kunde säkra att centralbanken höll tyglarna fullständigt stramt”.* ”Kampen om vem som skulle utse presidenten för ECB avgjordes: Det blev tills vidare Frankrike. Det blir inga rent automatiska sanktioner mot ett land med ihållande underskott.  Det krävs nu 2/3 av vågmästarrösterna från de aktivt deltagande EMU-länderna för att genomföra sanktioner. Frankrike fick dessutom godkänt ett så kallat ”stabilitetsråd” och på det viset en direkt politisk roll införd i den monetära politiken genom att man nu till exempel skall formulera riktlinjer för växelkurs för Euron."

Glöm allt om den hårda, stabila Euron. Det var endast lockbete för något helt annat. Nationalstaterna skulle fråntas sin suveränitet och EU-staten skulle genomtrumfas. I övrigt kommer den rena ekonomiska stabilitetspakten, införd utan att länderna har ordning i sina ekonomier, att leda till verklig politisk ostabilitet.

Den 12 februari 1998 meddelade 154 tyska ekonomiprofessorer med Wilhelm Hankel som ordförande att Europrojektet var fullkomligt utsiktslöst. Det omtalades samma dag på TV-programmet ”Tagesschau” (från ARD TV). Hankel är professor i penningpolitik och utvecklingsekonomi vid Goethe Universitetet i Frankfurt am Main.

Till slut skall sägas att Connolly i dag är ekonomisk rådgivare för en rad multinationella sällskap och europeiska nationalbanker.

*) Ämnet föll redan till marken på Dublin-toppmötet 1998.

Se også Morten Messerschmidts indlæg 10.5.2011.:

http://blogs.jp.dk/messerschmidt/2011/05/10/eu-pa-hjernen/