Her fortsætter Carmen bin Ladins fortælling:
Den av oss som led allra mest med offren var (min mellanste dotter) Najia. Hon klarade knappt av att se nyhetssändningarna från World Trade Center. Hennes efternamn var nu på var mans läppar, något som var särskilt svårt att uthärda för henne eftersom hon håller så på sin integritet. Najia år kanske den mest reserverade av mina barn. Hon har inte lätt för att uttrycka vad hon känner, men jag såg hur tagen hon var.
Den fruktansvärda ironin i situationen var att vi identifierade oss med offren och sörjde med de anhöriga medan omvärlden betraktade oss som skyldiga. Vi hade snärjts i en Kafkaliknande situation - i synnerhet Wafah som efter fyra års juridikstudier betraktade New York som sitt hem. Hennes lägenhet lå bara några kvarter från World TradeCenter. Hon pratade hela tiden om sina vänner där. Hon kände att hon borde vara i New York och ville omedelbart flyga dit.
Sedan hävdade en tidning att Wafah hade tipsats om att attentatet skulle äga rum och därför hade flytt från New York bara några dager för attacken. Det var inte sant. Wafah hade bott hos mig i Schweiz sedan i juni. Men andra tidningar hakade på och påstod att Wafah hade känt tll vad som skulle ske och inte hade gjort något för att skydda det folk och det land som hon älskade.
En vän som just då bodde i Wafahs lägenhet i New York ringde och berättade att hon flera gånger hade hotats till livet. Det var en förståelig reaktion - hur skulle utomstäende kunna skilja en bin Ladin från en annan?
Jag kände att jag inte hade något val. Jag var utlämnad åt mig själv och kunde inte påräkna någon annans stöd för att försvara mina döttrar. Jag utfärdade en kommuniké och sade att mina tre döttrar och jag aldrig hade varit inblandade i denna onde, barbariska attack på USA, ett land som vi älskade och vars värderingar vi delade och beundrade. Jag ställde upp i intervjuer i teve. Jag skrev till tidningarna för att uttrycka vår sorg. Jag hade bara ett bevis som kunde styrka att vi var oskyldiga: min långa kamp för att båda jag och mina barn skulle ges möjlighet att klippa av banden med Saudiarabien. Det och vår goda vilja och den smärta vi kände när vi tänkte på Usamas offer.
Jag hade under så många år längtat efter att äntligen få sätta punkt för min bittra kamp mot klanen bin Ladin och Saudiarabien. Men nu stod jag inför en helt annan sorts kamp. Jag skulle bli tvungen att lotsa mina barn genom den vånda de kände när deras namn blev synonymt med ondska, våld och död.
Mitt privatliv hade blivit offentligt.
Carmens historie fortsætter i næste indlæg.
