I anledning av de fredsförhandlingar, som försiggick för 350 år sedan i Høje Tåstrup Prästgård kommer här lite Danmarkshistoria, som skulle bli katastrofal för skåningarna:
Han ansågs som Danmarks rikaste och mäktigaste man. Han stod högt i gunst hos kung Christian IV som upphöjde honom till rikshovmästare, idag ungefär motsvarande finansminister, och lät honom äkta sin dotter Leonore Christine. Men han dog likt ett jagat villebråd vid floden Rhen. Man vet inte ens var han fick sin grav. Däremot finns ett minnesmärke efter honom, men ett föga smickrande sådant. På Natio
nalmuseets gård i København finns en s k "skamstøtte" vilken manar "skam og skændsel" över honom. Men hur kunde denne man, danske adelsmannen Corfitz Ulfeldt, hamna i sådan olycka?
Svaret måste nog bli, att han själv till större delen bar skulden till sitt öde. Han hade gjort sig skyldig till grovt och upprepat landsförräderi, och har gått till historien som den överlöpare, vilken hjälpte Karl X Gustav och Sverige att tvinga Danmark till det hårdaste och mest ödesdigra fredsslutet någonsin - "panikfreden" i Roskilde 1658, där man bl a avstod Skåneland till Sverige.
När Corftiz Ulfeldt nått högst på samhällsstegen i Danmark, började han fatta beslut rörande riket helt på egen hand, utan att först fråga den åldrande kung Christian IV till råds. Vid den olyckliga Brömsebrofreden 1645, där Danmark tvingades avstå bl a Halland på 30 år till Sverige, undertecknade Corfitz Ulfeldt som Danmarks man de hårda villkoren, och den gamle kungen mottog sin svärson i København med förebrående ord. Men Ulfeldt lyckades ändå behålla sin ställning någorlunda orubbad till Christian IV:s död 1648.
Därefter styrde Ulfeldt under flera månader Danmark innan svågern Frederik III blivit installerad som kung. Förhållandet mellan dessa två härsklystna herrar var inte gott, och inte blev det bättre av att deras gemåler hatade varandra. Rikshovmästare Ulfeldt gjorde i samband med kungavalet 1648 allt för att inskränka kung Frederiks makt. Denne å sin sida inledde en undersökning mot Ulfeldt där hans finansadministration granskades. Kungen signerade 1651 ett dokument i vilket en hel rad anklagelser riktades mot rikshovmästaren, bl a misstänktes han för att ha förskingrat hundratusentals daler från öresundstullen som han personligen administrerade.
Ulfeldt fann det då bäst att fly till utlandet, och gick därefter i svensk tjänst. I Sverige arbetade han år efter år för att uppvigla den svenska regeringen mot Danmark. När Karl X Gustav 1657 bestämde sig för att invadera Danmark anslöt sig Corfitz Ulfeldt personligen till den svenska hären, och drog som fiende fram genom sitt eget fädernesland. Därmed blev han också medansvarig för morden på tusentals av sina landsmän. Ulfeldt lånade också välvilligt, och ur egen ficka, svenske kungen den vid den här tiden svindlande summan 150 000 riksdaler, som understöd; pengar han med största sannolikhet stulit från den danska staten.
Med en dansk landsförrädare vid sin sida och med danska statens pengar i sin kassa, lyckades sålunda Karl X Gustav erövra nästan hela Danmark, och en viss sadism kan spåras i den svenske kungens drag, att vid fredsförhandlingarna skicka fram landsförrädaren Ulfeldt som svensk förhandlare mot hans forna landsmän.
Corfitz Ulfeldt fick betydande lön för de tjänster han gjort den svenske kungen under fälttåget. I fredsbetingelserna kom det till att stå, att han skulle ha all sin konfiskerade egendom i Danmark tillbaka. Därutöver skänkte Karl X Gustav honom fyra fynska gods och hela Langeland. Han fick också bl a den svenske kungens "donation" på landsdomaren Jørgen Seefelds på Ringsted Kloster stora bibliotek, som var Danmarks största och dyrbaraste i privat ägo. Det som återstod av Seefelds bibliotek efter Ulfeldts plundring "skänkte" Karl X Gustav till hovrådet Peter Julius Coyet, och enbart denna del av biblioteket skall ha uppgått till mellan 4 000 och 5 000 volymer. Ulfeldt plundrade också Otto Krags på Egeskov bibliotek, och detta liksom Seefelds, skickades senare till hans nyinköpta gård i Malmö (nuvarande Tunneln på Adelgatan).
I Skåneland utökades Ulfeldts förmögenhet med omkring 900 gårdar, och därtill erhöll han Sölvesborgs slott och län. Han kunde dessutom genom fördelaktiga köp utöka sina skånska godsinnehav med Torup, Bosjökloster och Gladsax. Som belöning för sitt stora förtroende fick han även svenske kungens uppdrag att mottaga hyllningarna av invånarna i det erövrade Skåneland. Snart kom han emellertid på kant med Karl X Gustav och blev bl a anklagad för att ha röjt stormningen av København under det andra danska kriget.
Corfitz Ulfeldt dömdes till husarrest i väntan på rättegång, men lyckades fly tillsammans med sin hustru Leonora Christine till Danmark, där de fängslades och sattes på Hammershus fästning på Bornholm. De blev dock otroligt nog frisläppta efter en böneskrift och att de avstått från allt de ägde.
Under en utlandsresa 1662 berättade Ulfeldt för kurfursten Wilhelm av Brandenburg att han planerade att störta den danske kungen, och han erbjöd kurfursten Danmarks krona. När Wilhelm avslöjade honom, dömdes Ulfeldt till döden i Danmark. En docka som var fylld med inälvor från en gris halshöggs, och hans gård på Gråbrødretorv i København revs ned och på dess plats restes den nämnda "skamstøtten" på vilken det står: "Til evig skam, spot og skændsel - Korfits Ulfeldt". Honom själv fick man aldrig tag i, men hustrun, kungadottern Leonora Christine, arresterades under ett besök i England och sattes i fängelse på Københavns "Blå Tårn". Hon släpptes fri först efter 22 år och dog 1698. Som en utfattig och jagad man dog Corfitz Ulfeldt 1664 i Tyskland, kanske påmind av Gaius Julius Caesars ord: "När de odödliga gudarna vill straffa en brottsling, händer det att de ger honom framgång och ostrafflighet en tid, för att slaget sedan skall drabba honom desto hårdare."
nalmuseets gård i København finns en s k "skamstøtte" vilken manar "skam og skændsel" över honom. Men hur kunde denne man, danske adelsmannen Corfitz Ulfeldt, hamna i sådan olycka?Svaret måste nog bli, att han själv till större delen bar skulden till sitt öde. Han hade gjort sig skyldig till grovt och upprepat landsförräderi, och har gått till historien som den överlöpare, vilken hjälpte Karl X Gustav och Sverige att tvinga Danmark till det hårdaste och mest ödesdigra fredsslutet någonsin - "panikfreden" i Roskilde 1658, där man bl a avstod Skåneland till Sverige.
När Corftiz Ulfeldt nått högst på samhällsstegen i Danmark, började han fatta beslut rörande riket helt på egen hand, utan att först fråga den åldrande kung Christian IV till råds. Vid den olyckliga Brömsebrofreden 1645, där Danmark tvingades avstå bl a Halland på 30 år till Sverige, undertecknade Corfitz Ulfeldt som Danmarks man de hårda villkoren, och den gamle kungen mottog sin svärson i København med förebrående ord. Men Ulfeldt lyckades ändå behålla sin ställning någorlunda orubbad till Christian IV:s död 1648.
Därefter styrde Ulfeldt under flera månader Danmark innan svågern Frederik III blivit installerad som kung. Förhållandet mellan dessa två härsklystna herrar var inte gott, och inte blev det bättre av att deras gemåler hatade varandra. Rikshovmästare Ulfeldt gjorde i samband med kungavalet 1648 allt för att inskränka kung Frederiks makt. Denne å sin sida inledde en undersökning mot Ulfeldt där hans finansadministration granskades. Kungen signerade 1651 ett dokument i vilket en hel rad anklagelser riktades mot rikshovmästaren, bl a misstänktes han för att ha förskingrat hundratusentals daler från öresundstullen som han personligen administrerade.
Ulfeldt fann det då bäst att fly till utlandet, och gick därefter i svensk tjänst. I Sverige arbetade han år efter år för att uppvigla den svenska regeringen mot Danmark. När Karl X Gustav 1657 bestämde sig för att invadera Danmark anslöt sig Corfitz Ulfeldt personligen till den svenska hären, och drog som fiende fram genom sitt eget fädernesland. Därmed blev han också medansvarig för morden på tusentals av sina landsmän. Ulfeldt lånade också välvilligt, och ur egen ficka, svenske kungen den vid den här tiden svindlande summan 150 000 riksdaler, som understöd; pengar han med största sannolikhet stulit från den danska staten.
Med en dansk landsförrädare vid sin sida och med danska statens pengar i sin kassa, lyckades sålunda Karl X Gustav erövra nästan hela Danmark, och en viss sadism kan spåras i den svenske kungens drag, att vid fredsförhandlingarna skicka fram landsförrädaren Ulfeldt som svensk förhandlare mot hans forna landsmän.
Corfitz Ulfeldt fick betydande lön för de tjänster han gjort den svenske kungen under fälttåget. I fredsbetingelserna kom det till att stå, att han skulle ha all sin konfiskerade egendom i Danmark tillbaka. Därutöver skänkte Karl X Gustav honom fyra fynska gods och hela Langeland. Han fick också bl a den svenske kungens "donation" på landsdomaren Jørgen Seefelds på Ringsted Kloster stora bibliotek, som var Danmarks största och dyrbaraste i privat ägo. Det som återstod av Seefelds bibliotek efter Ulfeldts plundring "skänkte" Karl X Gustav till hovrådet Peter Julius Coyet, och enbart denna del av biblioteket skall ha uppgått till mellan 4 000 och 5 000 volymer. Ulfeldt plundrade också Otto Krags på Egeskov bibliotek, och detta liksom Seefelds, skickades senare till hans nyinköpta gård i Malmö (nuvarande Tunneln på Adelgatan).
I Skåneland utökades Ulfeldts förmögenhet med omkring 900 gårdar, och därtill erhöll han Sölvesborgs slott och län. Han kunde dessutom genom fördelaktiga köp utöka sina skånska godsinnehav med Torup, Bosjökloster och Gladsax. Som belöning för sitt stora förtroende fick han även svenske kungens uppdrag att mottaga hyllningarna av invånarna i det erövrade Skåneland. Snart kom han emellertid på kant med Karl X Gustav och blev bl a anklagad för att ha röjt stormningen av København under det andra danska kriget.
Corfitz Ulfeldt dömdes till husarrest i väntan på rättegång, men lyckades fly tillsammans med sin hustru Leonora Christine till Danmark, där de fängslades och sattes på Hammershus fästning på Bornholm. De blev dock otroligt nog frisläppta efter en böneskrift och att de avstått från allt de ägde.
Under en utlandsresa 1662 berättade Ulfeldt för kurfursten Wilhelm av Brandenburg att han planerade att störta den danske kungen, och han erbjöd kurfursten Danmarks krona. När Wilhelm avslöjade honom, dömdes Ulfeldt till döden i Danmark. En docka som var fylld med inälvor från en gris halshöggs, och hans gård på Gråbrødretorv i København revs ned och på dess plats restes den nämnda "skamstøtten" på vilken det står: "Til evig skam, spot og skændsel - Korfits Ulfeldt". Honom själv fick man aldrig tag i, men hustrun, kungadottern Leonora Christine, arresterades under ett besök i England och sattes i fängelse på Københavns "Blå Tårn". Hon släpptes fri först efter 22 år och dog 1698. Som en utfattig och jagad man dog Corfitz Ulfeldt 1664 i Tyskland, kanske påmind av Gaius Julius Caesars ord: "När de odödliga gudarna vill straffa en brottsling, händer det att de ger honom framgång och ostrafflighet en tid, för att slaget sedan skall drabba honom desto hårdare."
