januar 10, 2013

To tanter Sofie


Derfor blev de som de blev

68'ernes revolution  blev startsignal til den mest intensive politiserende propaganda, man kunde tænke sig, rettet mod børn og unge fra vuggestue til universitet af kommunistbegejstrede pædagoger og skolefolk, i Danmark såvel som i Sverige.

Den svenske forfatter, Kalle Lind, der som barn i en børnehave i Lund oplevede denne periodes værste malstrøm, har kikket tilbage på den indoktrinering, han var udsat for i datidens "proggiga barnböcker" (provokerende børnebøger). "Derfor blev vi som vi blev": "Innehållet var sjukt och perverst", men opfattedes den gang som "normalt" af de kyndige experter og deres medløbere, skriver Lind og fratager dem således en (eventuel) dårlig samvittighed. Samvittighed? Mon dog? Selvfølgelig var disse "experter" selv fuldt ud bevidste om, hvad de gjorde mod andres dem tillidsfuldt betroede børn og deres uvidende forældre. De havde ikke samvittighedsnag. Målet helligede midlet. Var børn tidligere ligeså stillle blevet påvirket med “Gud, konge og fædreland”, så gjaldt det nu at få indarbejdet “de kommunistiske langtidsmål” i ungerne i håb om at få ændret samfundet til en kommunistisk stat.
I Sverige udkom der ligefrem en "Handbok i barnindoktrinering", skrevet af Frances Vestin. Intet i menneskeheden skulde forties for børnene. Børnene skulde ikke beskyttes mod nogle som helst indtryk. De skulde få alt at vide, både om politik og om sex, alle bagsider af menneskelivet som f.ex. i bogen «Hvad sker der i Grækenland?» med ækle billeder af vold, tortur og likvideringer, som hvad angst angår langt overgik Grimms eventyr. Og den danske «Elle, belle, bolle»-bogen, skrevet specielt for småbørn, blev naturligvis oversat til svensk med de rette vulgære ord for kønsdele.
Massemedierne undlod enhver kritik af denne kulturnedbrydning. Mange journalister - måske de fleste ? 
var indforståede med udviklingen eller interesserede sig ikke for børnebøger.

Propagandaen foregik naturligvis ikke bare i børne-og skolebøger, men nok så meget i børneteatrene (ligesom i de voksnes politiske teatre). Børneforestillingerne skiltede gerne med en titel, som forældregenerationen huskede som et dejligt eventyr fra deres egen barndom, men som nu skulde dække over stykkets marxistiske propaganda. Altså falsk varedeklaration!



Derfor blev hun som hun blev

Den svenske regissør, Sophia Jupither blev født i 1974, da al denne demoraliserende og snuskede propaganda var i vild udvikling. Og hun blev trukket med op på vognen eller hoppede selv på. Måske har man ikke tænkt på det før. Men nu tog hun med sin søn hen for at se Thorbjørn Egners dejlige børnevenlige stykke om røverne i Kardemomme By på Oslo Nationalteater, men ak, ligesom mange af hendes marxist-prægede sammenbidte samtidige synes hun at være uden evne til at kunne le.  
Hun undrede sig over den begejstring og megen klappen, som stykket fik af jublende børn og deres forældre og har i den norske Aftenposten og Verdens Gang forklaret, at -  stykket skader børn!

http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/Kardemomme-by-skader-barna-7086101.html


Den svenske regissør Sofia Jupither sammenligner Egners fornøjelige og festlige tekst med -- højreextrem retorik!.
Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjörn Egnér.


Hun skriver 9 januari 2013 
Är det inte på tiden, efter att ha låtit Thorbjörn Egner leva i 100 år, att ta steget in i 2000-talet och begrava honom för alltid”, frågar hon, efter att ha sett föreställningen. Chocken blev stor när hon fick uppleva en pastellfärgad stad befolkad av glada, manschauvinistiska rövare som kidnappat en kvinna som hushållerska.
Folk och rövare i Kamomilla stad kommer att försvårar arbetet för mångfald och jämställdhet i kommande generationer”, skriver Jupither.


Enligt Sofia Jupithers krönika har man lärt sig följande av att se föreställningen: ”Ett samhälle fungerar bäst om alla är lika, alla är glada och övrigt sköta sig själva. Män kan inte städa eller laga mat. Kvinnor är glada att se efter mannen och kräver ingenting i gengäld utom en liten ros då och då. Den största katastrofen är att vara annorlunda och inte tillhöra en homogen grupp. Utlänningen blir exotisk och spännande om det sitter i en bur, och det måste krävs starka och orädda män för att rädda valpar och belöningen är en känsla av behörighet och en kvinna.”


Thorbjörn Egner son, Björn Egner, tycker att Jupither missuppfattat flera saker.
- Jupithers slutsats är att mannen behöver en hushållerska för att få ordning i hemmet. Men det visar sig ju egentligen att när hushållerskan, tant Sofia, kommer så är det ju de själva som tvingas städa upp. Det är egentligen en helt motsatt moral, säger Björn Egner till NTB.
Trond Berg Eriksen, professor i idéhistoria, tycker att Sofia Jupither saknar känsla för humor, och att utspelet är typiskt svenskt.
- Varför ska vi inte le åt dessa gammeldags uppfattningar av kvinnor och främlingar i dag? säger han till Aftenposten och menar att invandringsdebatten i Sverige är belagd med munkavle.
- Debatten förekommer inte eftersom man är så livrädd för att inte ha den rätta åsikten, säger Trond Berg Eriksen.



Det er længe siden, at jeg har set Røverne i Kardemomme By, men nu tog jeg bogen frem, og med tanke på
Sophia Jupithers og tante Sofies fællessang i ensartet vrede, fik jeg ekstra megen fornøjelse af stykket.

Avisen "Verdens Gang" har ladet deres læsere stemme om 3 spørgsmål i sagen: 
 Hvad mener du?
  1. Jupither har en pointe
  2. Nej, det er bare noget vrøvl 
  3. Ved ikke
- over 97 %  stemte på forslag nr. 2 (de andre for små til overhovedet at kunne markeres)

PS
Vi havde for resten engang en norsk professor i teatervidenskab på Københavns Universitet, husker jeg. Hun hed Kela Kvam og var tydeligt nok af samme politiske retning som Jupither og stod for redaktionen af  "Europæisk Avantgarde Teater", Odense Universitetsforlag. Hun var meget positivt indstillet til alle de mange socialistiske experimentale gruppeteatre, som vrimlede frem i 70'erne, og arrangerede deres udstilling på Frederiksbergs Rådhus. Udstillet var bl.a. børneteaterstykket "Bim, bam, busse, min moar har....", illustreret med et dinglende preservativ. Borgmesteren, en konservativ slapsvans, inviede festlighederne med borgmesterkæde og det hele. Kela Kvam overtog sin meningsfælle Arne Skovhus's* job i Teaterrådet i 1980 (ved hans død). Hun var også med i 3-mandsudvalg til bedømmelse af en kandidat til professorstilling i litteratur, hvilket gav anledning til en kronik i Berlingeren den 16.9.1978, "Marxistisk Strategi", af Billeskov Jansen. 

*) Arne Skovhus, først i SF, siden i VS, var utrættelig i sin kamp imod "finkulturen" gennem masser af artikler i pressen og arbejde for de politiske teatre gennem sin direktørpost ved Fiolteatret og som chef for Statens Teaterskole..