Derfor blev de som de blev
68'ernes revolution blev startsignal til den mest intensive politiserende propaganda, man kunde tænke sig, rettet mod børn og unge fra vuggestue til universitet af kommunistbegejstrede pædagoger og skolefolk, i Danmark såvel som i Sverige.
68'ernes revolution blev startsignal til den mest intensive politiserende propaganda, man kunde tænke sig, rettet mod børn og unge fra vuggestue til universitet af kommunistbegejstrede pædagoger og skolefolk, i Danmark såvel som i Sverige.
Den
svenske forfatter, Kalle Lind, der som barn i en børnehave i Lund
oplevede denne periodes værste malstrøm, har kikket tilbage på den
indoktrinering, han var udsat for i datidens "proggiga
barnböcker" (provokerende børnebøger). "Derfor blev vi som vi blev": "Innehållet var
sjukt och perverst", men opfattedes den gang som "normalt"
af de kyndige experter og deres medløbere, skriver Lind og fratager
dem således en (eventuel) dårlig samvittighed. Samvittighed? Mon dog? Selvfølgelig
var disse "experter" selv fuldt ud bevidste om, hvad de gjorde mod andres dem
tillidsfuldt betroede børn og deres uvidende forældre. De havde
ikke samvittighedsnag. Målet helligede midlet. Var børn tidligere
ligeså stillle blevet påvirket med “Gud, konge og fædreland”,
så gjaldt det nu at få indarbejdet “de kommunistiske langtidsmål”
i ungerne i håb om at få ændret samfundet til en kommunistisk
stat.
I
Sverige udkom der ligefrem en "Handbok i barnindoktrinering",
skrevet af Frances Vestin. Intet
i menneskeheden skulde forties for børnene. Børnene skulde ikke
beskyttes mod nogle som helst indtryk. De skulde få alt at vide,
både om politik og om sex, alle bagsider af menneskelivet som f.ex.
i bogen «Hvad sker der i Grækenland?» med ækle billeder af vold,
tortur og likvideringer, som hvad angst angår langt overgik Grimms
eventyr. Og den danske «Elle, belle, bolle»-bogen, skrevet specielt
for småbørn, blev naturligvis oversat til svensk med de rette
vulgære ord for kønsdele.
Massemedierne
undlod enhver kritik af denne kulturnedbrydning. Mange journalister -
måske de fleste ?
var indforståede med udviklingen eller
interesserede sig ikke for børnebøger.
Propagandaen
foregik naturligvis ikke bare i børne-og skolebøger, men nok så
meget i børneteatrene (ligesom i de voksnes politiske teatre).
Børneforestillingerne skiltede gerne med en titel, som
forældregenerationen huskede som et dejligt eventyr fra deres egen
barndom, men som nu skulde dække over stykkets marxistiske propaganda. Altså falsk varedeklaration!
Derfor
blev hun som hun blev
Den
svenske regissør, Sophia Jupither blev født i 1974, da al denne
demoraliserende og snuskede propaganda var i vild udvikling. Og hun
blev trukket med op på vognen eller hoppede selv på. Måske har man ikke tænkt på det før. Men nu tog hun med sin søn hen for at se
Thorbjørn Egners dejlige børnevenlige stykke om røverne i
Kardemomme By på Oslo Nationalteater, men ak, ligesom mange af
hendes marxist-prægede sammenbidte samtidige synes hun at
være uden evne til at kunne le.
Hun
undrede sig over den begejstring og megen klappen, som stykket fik af jublende børn og deres forældre og har i den norske
Aftenposten og Verdens Gang forklaret, at - stykket skader børn!
http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/Kardemomme-by-skader-barna-7086101.html
Den svenske regissør Sofia Jupither sammenligner Egners fornøjelige og festlige tekst med -- højreextrem retorik!.
Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjörn Egnér.
Hun skriver 9 januari 2013
”Är det inte på tiden, efter att ha låtit Thorbjörn Egner leva i 100 år, att ta steget in i 2000-talet och begrava honom för alltid”, frågar hon, efter att ha sett föreställningen. Chocken blev stor när hon fick uppleva en pastellfärgad stad befolkad av glada, manschauvinistiska rövare som kidnappat en kvinna som hushållerska.
”Folk och rövare i Kamomilla stad kommer att försvårar arbetet för mångfald och jämställdhet i kommande generationer”, skriver Jupither.
Enligt Sofia Jupithers krönika har man lärt sig följande av att se föreställningen: ”Ett samhälle fungerar bäst om alla är lika, alla är glada och övrigt sköta sig själva. Män kan inte städa eller laga mat. Kvinnor är glada att se efter mannen och kräver ingenting i gengäld utom en liten ros då och då. Den största katastrofen är att vara annorlunda och inte tillhöra en homogen grupp. Utlänningen blir exotisk och spännande om det sitter i en bur, och det måste krävs starka och orädda män för att rädda valpar och belöningen är en känsla av behörighet och en kvinna.”
Thorbjörn Egner son, Björn Egner, tycker att Jupither missuppfattat flera saker.
- Jupithers slutsats är att mannen behöver en hushållerska för att få ordning i hemmet. Men det visar sig ju egentligen att när hushållerskan, tant Sofia, kommer så är det ju de själva som tvingas städa upp. Det är egentligen en helt motsatt moral, säger Björn Egner till NTB.
Trond Berg Eriksen, professor i idéhistoria, tycker att Sofia Jupither saknar känsla för humor, och att utspelet är typiskt svenskt.
- Varför ska vi inte le åt dessa gammeldags uppfattningar av kvinnor och främlingar i dag? säger han till Aftenposten och menar att invandringsdebatten i Sverige är belagd med munkavle.
- Debatten förekommer inte eftersom man är så livrädd för att inte ha den rätta åsikten, säger Trond Berg Eriksen.
Det er længe siden, at jeg har set Røverne i Kardemomme By, men nu tog jeg bogen frem, og med tanke på
Sophia Jupithers og tante Sofies fællessang i ensartet vrede, fik jeg ekstra megen fornøjelse af stykket.
Avisen "Verdens
Gang" har ladet deres læsere stemme om 3 spørgsmål i sagen:
Hvad mener du?
PS
Vi havde for resten engang en norsk professor i teatervidenskab på Københavns Universitet, husker jeg. Hun hed Kela Kvam og var tydeligt nok af samme politiske retning som Jupither og stod for redaktionen af "Europæisk Avantgarde Teater", Odense Universitetsforlag. Hun var meget positivt indstillet til alle de mange socialistiske experimentale gruppeteatre, som vrimlede frem i 70'erne, og arrangerede deres udstilling på Frederiksbergs Rådhus. Udstillet var bl.a. børneteaterstykket "Bim, bam, busse, min moar har....", illustreret med et dinglende preservativ. Borgmesteren, en konservativ slapsvans, inviede festlighederne med borgmesterkæde og det hele. Kela Kvam overtog sin meningsfælle Arne Skovhus's* job i Teaterrådet i 1980 (ved hans død). Hun var også med i 3-mandsudvalg til bedømmelse af en kandidat til professorstilling i litteratur, hvilket gav anledning til en kronik i Berlingeren den 16.9.1978, "Marxistisk Strategi", af Billeskov Jansen.
*) Arne Skovhus, først i SF, siden i VS, var utrættelig i sin kamp imod "finkulturen" gennem masser af artikler i pressen og arbejde for de politiske teatre gennem sin direktørpost ved Fiolteatret og som chef for Statens Teaterskole..
http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/Kardemomme-by-skader-barna-7086101.html
Den svenske regissør Sofia Jupither sammenligner Egners fornøjelige og festlige tekst med -- højreextrem retorik!.
Folk och rövare i Kamomilla stad av Thorbjörn Egnér.
Hun skriver 9 januari 2013
”Är det inte på tiden, efter att ha låtit Thorbjörn Egner leva i 100 år, att ta steget in i 2000-talet och begrava honom för alltid”, frågar hon, efter att ha sett föreställningen. Chocken blev stor när hon fick uppleva en pastellfärgad stad befolkad av glada, manschauvinistiska rövare som kidnappat en kvinna som hushållerska.
”Folk och rövare i Kamomilla stad kommer att försvårar arbetet för mångfald och jämställdhet i kommande generationer”, skriver Jupither.
Enligt Sofia Jupithers krönika har man lärt sig följande av att se föreställningen: ”Ett samhälle fungerar bäst om alla är lika, alla är glada och övrigt sköta sig själva. Män kan inte städa eller laga mat. Kvinnor är glada att se efter mannen och kräver ingenting i gengäld utom en liten ros då och då. Den största katastrofen är att vara annorlunda och inte tillhöra en homogen grupp. Utlänningen blir exotisk och spännande om det sitter i en bur, och det måste krävs starka och orädda män för att rädda valpar och belöningen är en känsla av behörighet och en kvinna.”
Thorbjörn Egner son, Björn Egner, tycker att Jupither missuppfattat flera saker.
- Jupithers slutsats är att mannen behöver en hushållerska för att få ordning i hemmet. Men det visar sig ju egentligen att när hushållerskan, tant Sofia, kommer så är det ju de själva som tvingas städa upp. Det är egentligen en helt motsatt moral, säger Björn Egner till NTB.
Trond Berg Eriksen, professor i idéhistoria, tycker att Sofia Jupither saknar känsla för humor, och att utspelet är typiskt svenskt.
- Varför ska vi inte le åt dessa gammeldags uppfattningar av kvinnor och främlingar i dag? säger han till Aftenposten och menar att invandringsdebatten i Sverige är belagd med munkavle.
- Debatten förekommer inte eftersom man är så livrädd för att inte ha den rätta åsikten, säger Trond Berg Eriksen.
Det er længe siden, at jeg har set Røverne i Kardemomme By, men nu tog jeg bogen frem, og med tanke på
Sophia Jupithers og tante Sofies fællessang i ensartet vrede, fik jeg ekstra megen fornøjelse af stykket.
Hvad mener du?
- Jupither har en pointe
- Nej,
det er bare noget vrøvl
- Ved
ikke
PS
Vi havde for resten engang en norsk professor i teatervidenskab på Københavns Universitet, husker jeg. Hun hed Kela Kvam og var tydeligt nok af samme politiske retning som Jupither og stod for redaktionen af "Europæisk Avantgarde Teater", Odense Universitetsforlag. Hun var meget positivt indstillet til alle de mange socialistiske experimentale gruppeteatre, som vrimlede frem i 70'erne, og arrangerede deres udstilling på Frederiksbergs Rådhus. Udstillet var bl.a. børneteaterstykket "Bim, bam, busse, min moar har....", illustreret med et dinglende preservativ. Borgmesteren, en konservativ slapsvans, inviede festlighederne med borgmesterkæde og det hele. Kela Kvam overtog sin meningsfælle Arne Skovhus's* job i Teaterrådet i 1980 (ved hans død). Hun var også med i 3-mandsudvalg til bedømmelse af en kandidat til professorstilling i litteratur, hvilket gav anledning til en kronik i Berlingeren den 16.9.1978, "Marxistisk Strategi", af Billeskov Jansen.
*) Arne Skovhus, først i SF, siden i VS, var utrættelig i sin kamp imod "finkulturen" gennem masser af artikler i pressen og arbejde for de politiske teatre gennem sin direktørpost ved Fiolteatret og som chef for Statens Teaterskole..
