Göteborgs-Posten 2010-11-15
Ingen öppen debatt om migrationen Den som vill veta mer om hur Sverige blev mångkulturellt får vända sig till webben. Där finns statistik, vittnesmål och en debatt som den etablerade journalistkåren så gott som aldrig berör. I stället för en öppen diskussion om allt detta har vi fått två parallella medievärldar. Vill vi ha en sådan tudelning av yttrandefriheten? undrar socionomen och journalisten Gunnar Sandelin.
I Sverige existerar sedan länge två parallella medievärldar på området asyl/migration. Press och etermedia markerar att det handlar om att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. Människor med utländsk bakgrund hamnar i utanförskap och det är svenskarnas fel att integrationen misslyckas. Den som vill veta mer om hur Sverige blev mångkulturellt får vända sig till webben. Där finns statistik, vittnesmål och en debatt som den etablerade journalistkåren så gott som aldrig berör. Skribenten Merit Wager har en välbesökt blogg. Där berättar ett antal beslutsfattare på Migrationsverket – så kallade ”miggor” som inte kan framträda med namn – om asylhanteringen i verkligheten. De känner sig ofta lurade av personer som söker skydd och asyl i Sverige, men också av verkets ledning som inte ger dem tid för grundläggande utredningar. I stället uppmanas de att låta sig ledas av visioner om ”migrationens globala möjligheter”.
Miggorna berättar om att ensamkommande flyktingbarn ofta är betydligt äldre än vad de utger sig för, att de ofta producerar påhittade historier, men ändå till slut ges uppehållstillstånd. Då dyker inte sällan resten av deras ”försvunna” familjer mirakulöst upp och ansöker om tillstånd för anhöriginvandring. Vittnesmål som aldrig granskas. Andra berättelser berör somalier som inte kommer från Somalia utan från Kenya, som inte har id-handlingar när de söker skydd här, men som märkligt nog har det när de söker arbete i Qatar och Dubai.
Personal från fyra svenska ambassader skrev nyligen om att hälften av de gäststudenter som kommer från deras områden och som beviljats uppehållstillstånd för studier i Sverige lämnar in falska intyg och knappt kan ett ord engelska. När de kommer hit byter de identitet och söker asyl. Exempel på liknande vittnesmål har presenterats regelbundet under flera år, men de följs så gott som aldrig upp av etablerade medier, trots att också journalister besöker Merit Wagers blogg.
Sajten Fria Nyheter levererar bland annat fakta vad gäller migrationsstatisk med källhänvisningar till UNHCR och Migrationsverket. Går man vidare med uppgifterna framkommer att mellan 2000-2009 beviljade Sverige 109 000 permanenta uppehållstillstånd till asylsökande/kvotflyktingar vilket är drygt fyra gånger så många per capita som Danmark med sina 17 000 (Migrationsverket och Dansk Statistik). Finland beviljade drygt 13 000 (Statistikcentralen & Inrikesministeriet) och Norge 49 000 (Utlendingsdirektoratet) sådana tillstånd under dessa år. Räknar man med anhöriginvandringen ökar skillnaderna betydligt. När det gäller asylmottagning i förhållande till folkmängden har Sverige legat i topp i Europa under i stort sett hela 2000-talet. Men för medieetablissemanget är det en icke-fråga att det är Sveriges asylinvandring som sticker ut. Ingen kritisk granskning.
Går man från dagligt medieflöde till debattlitteratur, finns det nästan inte några på etablerade förlag utgivna böcker, som kritiskt granskar Sveriges asylpolitik eller omvandling till mångkulturellt samhälle. Då svenska bokförlag säger nej, har flera författare tvingats att ge ut böcker själva. Ett exempel är Julia Caesar, som under sitt rätta namn i flera decennier var verksam som journalist vid ett av landets största och mest inflytelserika medier, men som nu skriver under pseudonym då hon fruktar repressalier. Hennes "Världsmästarna", "När Sverige blev mångkulturellt" och "Fler ministrar borde gråta" har mottagits med ovationer på nätet, men vad jag kunnat se bara fått en ynka recension i en tidning (Expressen). Stark sorg och vrede. Dessa böcker genomsyras av en stark vrede och sorg över folkhemmet som försvann. Man kan tycka vad man vill, men de borde vara tillgängliga för debatt och diskussion i offentligheten, liksom civilekonomen och statsvetaren Jan Elfversons "Politikens haveri" som kritiskt granskar migrations- och befolkningsfrågan. Elfverson är också en av medförfattarna till "Exit Folkhemssverige" tillsammans med den amerikanske professorn i socialantropologi Jonathan Friedman, docenten och forskaren Ingrid Björkman och socialdemokraten Åke Wedin, som bland annat var chef för LO:s och TCO:s biståndssekretariat. Deras ståndpunkt är att Sveriges politiker och mediekår i samförstånd, utan att tillfråga väljarna, har drivit igenom den största förändringen av samhället i vår tid. Boken har knappast blivit omnämnd.
I stället för en öppen diskussion om allt detta har vi två parallella medievärldar. Vill vi ha en sådan tudelning av yttrandefriheten? Vad får vi för samhällsklimat om press och etermedia fortsätter att ignorera den kunskap som finns på webben och i böcker utgivna på eget förlag? En öppen debatt är ju demokratins livsnerv!
Gunnar Sandelinsocionom och journalist
