Sverige dækker over nogle pinlige forhold. Det er i sig selv meget pinligt.
http://blogg.svd.se/pj?id=18438
http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=18906
http://www.second-opinion.se/so/view/1152
Jørgen Elklit, professor i statskundsakb ved Århus Universitet og Birgitta Wifstrand, fil.dr, og forsker ved Uppsala Universitet har forsøgt få deres resultat och deres artikel publiceret i flere svenske medier – Svenska Dagbladet iberegnet
De har ikke mødt andet end manglende interesse, og så drejer emnet sig endda om Sveriges useriøse valgsystem.
Hvor er det godt, at et par akademikere højt oppe på rangstigen tager fat på dette overordentlig pinlige problem: Sveriges valgsystem. Sverige regnes jo dog for et civiliseret land og ikke en bananrepublik i Afrika! At Sveriges valg ikke er ”frie og fair” er ikke en ny opdagelse. Det har været synligt i mange år, men det hjælper ikke, at almindelige vælgere påtaler disse forhold, ja, vi ser jo nu, at selv de to veluddannede forfattere til denne svenske artikel har svært ved at komme igennem lydmuren.
Fanden hytter sine partimedlemmer i rigsdagen. .
Det svenske valgsystem, der tydeligt åbner for fusk, har været påtalt i henvendelser ikke bare til den svenske riksdag, men man har også bedt den danske udenrigsminister Per Stig Møller om muligt at gøre en indsat, f.eks. med valgovervågning (?). British Helsinki Human Rights Group (BHHRG) har taget sagen op i tidligere valgår og skrevet indgående rapporter om de uanstændige tiltag i valgkampen.. Der har også været flere artikler i danske aviser om de udemokratiske valg og i en lille håndbog om Sverige, udgivet både på svensk og dansk (”Sveriges Tragedi”/”Sveriges Tragedie”) af forskningsforlaget Rafael fortælles om hvordan stemmesedlerne ”bliver væk!”. Danske læsere har haft svært ved at tro deres egne øjne.
Men regeringen og rigsdagen har ikke fundet det nødvendigt at ændre loven, eftersom den jo giver dem selv større mulighed for at blive genvalgt ved næste valg.
Vi må således med bagklogskaben erkende at de svenske regeringer, vi har haft i – Guderne må vide hvor mange år – ikke er valgt på et reelt demokratisk grundlag. Nogle af politikerne sidder rimeligvis på tiltuskede taburetter.
Her følger den svenske artikel:
När en av de danska medlemmarna i Europaparlamentet, Morten Messerschmidt från Dansk Folkeparti, ifrågasatte om de svenska valen uppfyller internationell standard när det gäller att skydda valhemligheten och krävde att internationella observatörer skulle granska det kommande svenska riksdagsvalet, blev vi – internationella valobservatörer och rådgivare i val- och demokratifrågor under många år – intresserade av att undersöka relevansen i hans krav. Vi granskade därför de svenska valen och gjorde en internationell jämförelse.
Publicerad 07 April 2010 av
Jørgen Elklit
professor i statskunskap vid Aarhus Universitet
Resultatet av vår genomgång visade, häpnadsväckande nog, att de svenska valen visserligen är fria, men på en rad punkter inte fair, det vill säga, rättvisa, särskilt inte när det gäller små och nya partiers möjligheter att ta sig in i riksdag och andra beslutande församlingar. Det svenska valsystemet borde därför ändras för att fullt ut bli demokratiskt.
Vi skrev en debattartikel om det svenska valsystemets brister som dock refuserades i såväl DN, SvD, Aftonbladet som Expressen. Argumenten var oftast platsbrist, men också ämnets karaktär. Däremot var danske Politiken intresserade och publicerade artikeln (23-2-2010). I anslutning till detta behandlade PJ Anders Linder frågan i sin blogg. Det är allt, även om det också skrevs kommentarer från åtskilliga svenskar på Politikens elektroniska debattsida.
Varför anser man i Sverige att problemet inte behöver behandlas – i år är det dessutom valår – här vill vi inte spekulera.
Inte kan det väl bero på att Messerschmidt, som aktualiserade frågan, tillhör Dansk Folkeparti, som många ser som en föregångare till Sverigedemokraterna?
Vi gör därför ett nytt försök att få upp frågan på den svenska dagordningen genom att i Second Opinion – efter anmodan – ånyo redogöra för valsystemets brister. Vi anser att frågan är väsentlig för hur demokratiskt Sverige uppfattas utanför de svenska gränserna. Så här resonerade när vi granskade de svenska valen:
I ett demokratiskt system förväntar man sig att det på själva valdagen skall vara möjligt att i varje vallokal kunna rösta på samtliga partier och kandidater, som har laglig rätt att ställa upp i respektive valkrets. Detta menar vi gäller oavsett om det skall väljas en eller flera i valkretsen, eller om valkretsen omfattar hela landet.
Valmyndigheten som har ansvar för valets administrativa genomförande måste ansvara för att ingen väljare utesluts från att rösta, som hon önskar, på grund av att de nödvändiga röstsedlarna saknas i väljarens vallokal, ett förhållande som inte sällan inträffar i Sverige.
Att distribuera valsedlarna är en central uppgift för valmyndigheten i andra länder och en uppgift som ställer stora logistiska krav, inte minst i fattiga länder med svag infrastruktur. Där är det också valadministrationens ansvar att sörja för att valsedlarna blir tryckta och distribuerade så att valsedlarna för de olika valkretsarna hamnar på de rätta platserna, så att väljaren återfinner namnen på de partier (och eventuellt också kandidater) som har drivit valkampanj i deras område och som hon önskar rösta på.
Så fungerar det dock inte i Sverige, där det traditionellt har varit partiernas ansvar och uppgift att distribuera valsedlarna.
Valmyndigheten trycker visserligen valsedlarna efter beställning från partierna, men partierna betalar och distribuerar. Till riksdagsvalet 2006 trycktes inte mindre än 571 miljoner valsedlar, men bara 20 miljoner blev använda vid de tre valen.
Ibland framförs även argumentet att väljaren kan använda blanka valsedlar, om hon inte hittar en med det avsedda namnet. Men detta är ett mycket arrogant argument och inte värt något i praktiken. Blanka valsedlar används i stor omfattning just för att föreslå nya och små partier, och något som de stora och gamla partierna väl vet saknar betydelse på grund av fyraprocentsregeln. Vi vill kalla det för vad det är: bortkastade röster!
Utanför vallokalerna är det också brukligt att partimedlemmar finns till hands för att dela ut respektive partis valsedlar. Dessa element i valet skiljer sig således från vad som sker på andra ställen i världen, där hanteringen av valsedlarna är en uppgift för valadministrationen och dess i princip neutrala medarbetare.
I Sverige, där poströstning kan ske före valdagen, har det exempelvis vid flera tillfällen saknats valsedlar och poströstningen har därmed inte kunnat genomföras på avsett sätt. En ytterligare komplikation, som inträffade vid det senaste EU-valet.
Många förhållanden, som påverkar värderingen av val i nya demokratier (eller vad de skall kallas) är helt oproblematiska, när det gäller de svenska valen. Därför koncentrerade vi oss på själva röstningen, det vill säga vad som inträffar när väljaren kommer till vallokalen på valdagen och under poströstningen.
Mycket av det som sker före valdagen (registrering, valkampanjer, information till väljarna och så vidare.) anser vi således vara oproblematiskt, och detsamma skulle även internationella observatörer göra.
Hanteringen av valsedlar och genomförandet av valet innebär dock att nya och mindre partier i Sverige möter problem på tre fronter:
(1) Av ekonomiska skäl har de svårt att trycka tillräckligt antal valsedlar,
(2) De har av samma skäl svårt att få valsedlarna distribuerade till samtliga vallokaler, och
(3) De har inte tillräckligt antal medlemmar för att dela ut valsedlar vid vallokalerna i de kretsar där de har kandidater.
Effekten av det svenska valsystemet skulle därför kunna karakteriseras som ett systematiskt (och kanske medvetet?) hinder för att dessa partiers potentiella väljare att rösta, något som alla valobservatörsorganisationer (som EU: s EOM och OSCE/ODIHR) naturligtvis genast skulle kritisera. Om den administrativa myndigheten i Sverige, som ansvarar för valet, inte lyckats åstadkomma att alla väljare får möjlighet att rösta på sitt parti/kandidat, då är det något som inte fungerar och valet kan inte karakteriseras som fair!
Ekonomin spelar en avgörande roll för de små och nya partierna då de måste betala sina valsedlar själva. I valet till Europaparlamentet förra året hade det nya partiet Feministiskt Initiativ inte råd att trycka tillräckligt med valsedlar. Räddningen kom då från Björn från ABBA som bekostade deras valsedlar!
Det andra huvudproblemet under valdagen som vi vill lyfta fram är det selektiva utdelandet av valsedlar, som sker utanför många vallokaler. Oavsett vilken princip som ligger bakom partirepresentanternas närvaro, så är det självklart att några väljare inte tar alla valsedlar. Ofta har endast de stora partierna möjlighet att ställa upp med röstsedelsutdelare, då de mindre partierna saknar resurser att representeras i samtliga vallokaler under hela valdagen.
Detta innebär att det är lätt att skaffa sig ett intryck av vilket parti en väljare inte röstar på. Därför kan väljare som tar emot valsedlar från nya och eventuellt kontroversiella partier automatiskt misstänkas av andra väljare – och av de andra närvarande partirepresentanterna – för att sympatisera med ett av dessa.
Det är nog primärt denna del av valhandlingen, som många utlänningar har svårt att acceptera därför att de ser den som en kränkning av principen om hemlig röstning och som ett subtilt sätt att utöva valtryck. Det är också detta förhållande som betyder, att det är svårt att godkänna det svenska valet som helt fair i relation till väljarna.
Enligt vår uppfattning är det dock i högre grad själva systemet för utdelning av valsedlar som är problematisk, eftersom detta i princip åstadkommer en oacceptabel och systematisk snedvridning av valet som missgynnar små och nya partier.
Vår slutsats är därför att det är partierna som äger problemen, problem som handlar om produktion och distributionen av valsedlarna. Genom att partierna har tagit över ansvaret, kan de svenska valen därför inte sägas vara ”free and fair” – visst är de fria men i varje fall inte helt fair.
En lösning på detta skeva förhållande kunde, enligt vår mening, vara att låta Valmyndigheten och länsstyrelsen få i uppdrag att utforma en för alla partier gemensam valsedel i varje krets, det vill säga det som sker i de flesta andra länder. Då blir det ointressant på vilket sätt valsedlarna överlämnas till väljarna, och väljaren behöver överhuvudtaget inte ta ställning till vilken valsedel hon tar emot – alla i samma valkrets får nämligen samma röstsedel.
Det betyder att valsedeln kan bli ganska omfattande, men vad gör det? I länder som Danmark, Bosnien-Hercegovina och Den Demokratiska Republiken Kongo kan väljarna utan svårigheter hantera stora valsedlar. Det kan naturligtvis inte förhålla sig så, att frågan om valsedelns storlek och antalet namn på denna, avgör om Sverige skall genomföra sina val på ett sätt som överensstämmer med internationell standard på området – eller hur?
Det brådskar naturligtvis med att ändra lagen, men kanske kan man med lite god vilja åstadkomma en lagändring före valet i september.
Det vore onekligen pinsamt om de svenska valen inte obetingat skulle få stämpeln ”free and fair”, om Messerschmidts förslag med internationella valobservatörer skulle realiseras i en eller annan form i september.
En ytterligare möjlighet, om man inte hinner genomföra en lagändring, skulle kunna vara att Sverige officiellt anmodade OSCE/ODIHR att genomföra en så kallade ”Election Assessment Mission”, och att man därefter offentliggjorde rapporten. Detta har skett i flera andra medlemsländer inom OSCE, bland annat i Norge efter stortingsvalet i september förra året.
Jørgen Elklit, professor i statskunskap vid Aarhus Universitet
Birgitta Wifstrand, fil.dr, genusforskare vid Uppsala Universitet, riksdagsledamot 1991-2002 (Moderaterna
