Godt at Camre i sin kronik i Kristeligt Dagblad den 6. september 2015 omtaler den meget pinlige omstændighed, at borgerfløjen snorksov og lod venstrefløjen overtage den kulturelle føring af landet:
“Under VK-regeringerne i 2000’erne skete der intet på radiolovgivningens område. Man kørte blot videre i erkendelse af, at DR – ligesom kulturområdet i øvrigt – de facto er erobret af venstrefløjen og (Spydpigen: de kommunistpåvirkede) socialdemokraterne, som med stor dygtighed monopoliserer egne synspunkter. Ændringen af medieansvarsloven og de hertil knyttede presseetiske regler i 2012 har ikke forrykket dette monopol.
… I ly af den borgerlige ligegyldighed er det lykkedes det røde Danmark at udvikle DR og TV 2 til politiske magtfaktorer, som med stor dygtighed øver en afgørende indflydelse på al meningsdannelse og politisk debat i landet. Radiolovens bestemmelser om, at der skal tilstræbes alsidighed og mangfoldighed, og om saglighed og upartiskhed, har intet med de to kanalers virkelighed at gøre. …
Det venstredrejede, opdragende, belærende indhold i mange udsendelser på de to kanaler er et demokratisk problem: Det, der står i de røde partiers programmer, er godt. Det, der står i de blå partiers programmer, er dårligt – og værst er det, som står i Dansk Folkepartis program. …"
En af de værste kommunistiske socialdemokrater i denne proces var justitsministert Ole Espersen. Jeg har en tidligere omtale af ham liggende i mit arkiv. Her er det:
Vem styr våra åsikter i EU?
EU´s övervakningscenter i Wien, EUMC, som övervakar våra åsikter har två medlemmar från varje EU-land i styrelsen. Den danska ledaren heter Ole Espersen. Låt oss titta lite närmare på hans meriter genom livet. Han hör till fyrtiotalistarna och var som många andra akademiker och intellektuella fascinerad av kommunismen och medlem av Russell-tribunalen - också kallat Internationel War Crimes Tribunal. Det var upprättat av nobelpristagaren Bertrand Russel i Stockholm 1966 och anklagade USA för folkmord i Vietnam.
Ole Espersen var sekreterare i gräsrotsorganisationen ”Stöd Christiania”, fast Christiania i sig själv var ett olagligt företag (jämför dom 1976 vid Højesteret). Mycket kriminalitet försiggick i Christiania bl.a. narkotikahandel. Till och med när Espersen hade blivit justitieminister ignorerade han narkotikalagarna. I en TV-intervju rörande en dansk politikers innehav av hasch i Stockholm, avfärdade Espersen saken med orden: ”Det var ju inte narkotika. Det var hasch!” Också efter dansk lag är hasch ett narkotikum. På Nordiska Rådets narkotikaseminarium på Bornholm april 1985 menade Espersen att en narkotikabekämpning med kontroll, polis och straff var fel.
När gräsrotsteatergruppen Solvagnen från Christiania, förklädd som NATO-soldater trängde in och besatta radiohuset på Frederiksberg, alarmerade personalen självklart Frederiksberg polis, men radiorådets ordförande, Ole Espersen, var konstigt nog helt tillfälligt i närheten. Han rastade sin hund utanför radiohuset. Han sprang in och hjälpte Solvagnen. Han skickade bort polisen och hindrade på så sätt att de kamouflerade ockupanter blev förhörda av polisen.
När Nils Vest från Solvagnen hade spelat in sin Mellanöstern film ”Ett undertryckt folk har alltid rätt”, vars brutalitet väckte ängslan bl.a. i den judiska menigheten, fick Ole Espersen uppgiften att bedöma filmen - tydligen som en lugnande avlednings- och fördröjningsmanöver.
När prästen Poul A.Knudsen, framförde kritik av radions marxistiska sändningar, svarade Espersen som ordförande för radiorådet, att radion skall inte sluta kvällen med en ”nationell eller religiös uppmaning. Vi har ju också strukit nationalsången”..... jo visst, prästen hade rätt, när han hade konstaterat, att ”TV visar det utrerade, förlorarna och de revolutionära i ett mått som inte motsvarar befolkningens majoritet. Det är logiskt, att det extrema inte är uttryck för flertalet. Dansk TV skall stå vid sidan om systemet. De nya idéerna kommer inte från systemet eller majoriteten”.
Vid ett möte i Oslo den 30. oktober 1982 föreslog Ole Espersen att främlingspolisen skulle nerläggas och utlänningskontrollen utövas av de sociala myndigheterna eftersom utlänningar inte var kriminella. Förslaget blev väl mottaget - av invandringsverket. Januari 1986 var Espersen med att utforma ett människorättighetsprojekt.
När länssocialdirektör Trampe 1986 föreslog att den kriminella åldersgränsen skulle sättas ner från 15 till 12 år, menade Espersen förargat och högljutt att det var ett kontroversiellt förslag - det var i stället behov för mera socialpedagogisk insatser etc.
I Folketinget (Riksdagen) föreslog Ole Espersen, att man skulle ändra grundlagen för att bl.a. ta bort drottningens roll efter val, där hon tillsamman med partiledarna skall överväga vem som rimligtvis kan bilda regering. Folketingets dåvarande ordförande stödde förslaget, men fann, att tiden inte var mogen i mars 1987.
Den 18. mars 1981 kunde man i tidningen Jyllands-Posten (JP) läsa denna överskrift: ”Därför blev Ole Espersen orsak till heta öron i NATO”. JP förklarade, att NATO ansåg Ole Espersen för en säkerhetsrisk för Västvärlden eftersom han som justitieminister var medlem av regeringens säkerhetsutskott och därmed hade tillgång till viktiga dokument. Särskilt 3 punkter gjorde NATO orolig:
1) Ole Espersens valna hållning i frågan om utvisning av den mexikanska Martinez.
2) Ole Espersens deltagande i ett möte 23 oktober 1977 i Köpenhamn. Mötet var arrangerat av det fredsrådet, som i Danmark presenterades av den kommunistiska paraplyorganisation ”Samarbetskomitéen för Frid och Säkerhet”. Mötet rörde sig om ”Berufsverbot (för kommunister) i Västtyskland” och dåvarande chef för nyhetsförmedlingen i Danmarks Radio, Jørgen Schleimann, uttalade öppet, att Ole Espersens politiska mål uppnås i samarbete med kommunisterna.
3) tidigare justitieminister Orla Møller framlade 1978 en proposition om ändring av lagen om rättsvård. Den skulle öppna möjlighet för att neka särskilt önskade försvarsadvokater till terrorister och spioner om Danmarks säkerhet därvid var hotad. Men som ordförande för rättsutskottet satte Ole Espersen sig emot denna proposition, och den fick ändras något innan den kunde beslutas 2. juni 1978. Året efter kom rättssaken mot den östtyska spionen Jörg Meyer som anlitade den politisk kände advokat Chr. Vilhelm Hagens från det kommunistiska Partiet (DKP). (Det skall nämnas att samma Chr.Vilhelm Hagens senare dömdes till fängelse för just i denna rättssak att ha lämnat ut hemligstämplade dokument til obehöriga).
Den 19 oktober 1992 angrep professor Bent Jensen justitieminister Ole Espersen för hans hantering av saken om den spionmisstänkte Arne Herløv Petersen, men Ole Espersen ignorerade kritiken.
Filmen ”Den man älskar” som gick in för ett accepterande av blodskam och sex med småbarn blev betald och distribuerad av den danska Statens Filmcentral. Den väckte mycket ilska och förargelse ibland befolkningen. Kristeligt Folkparti ställde därför en fråga i Folketinget, först riktad till Kulturministern, psykologen Lise Østergaard, under vars ministerium Statens Filmcentral hörde, men hon var utan ansvar, sa hon. Ansvaret låg enbart hos själva Filmcentralen. Så gick Kristeligt Folkeparti till justitieminister Ole Espersen. Också han tvättade sina händer och nekade att uttala sig om filmen, men hänvisade till att statsadvokaten - och kanske senare rigsadvokaten (riksåklagaren) - ville titta närmare på saken. Alltså igen ett tomt uttalande för att lugna ner oron och fördröja saken.
Den psykologiska expertisen bakom filmen, Berl Kutschinsky, var inte bara psykologkollega till ovannämnda Lise Østergaard, men också lektor vid samma universitet och fakultet som Ole Espersen.
1994 blev Ole Espersen kommissionär för Östersjöområdet som består av 11 länder. Här fick han problem - inte minst i de Baltiska Länderna. Deras befolkningar har mera än någon fått känna kommunismens välsignelser. De etniska utränsningar, där man stuvadce folk i järnvägsvagner och skickade dem till Sibirien är inte glömt. Va skulle man med en kommisssär, som var kännt för att ha haft Långvarigt och intensivt samarbete med kommunismen och förtfarande syntes att ha samma politiska hållning? Efter sex år blev han år 2000 skiftad ut med Helle Degn.
Som det klart framgick av Ole Espersens tidigare verksamhet hade dåvarande chef för nyhetsförmedlingen i Danmarks Radio, Jørgen Schleimann, fullkomligt rätt, att Ole Espersens nådde sina politiska mål i samarbete med kommunisterna. Det var inget nytt. Den danska socialdemokratin var inte den enda socialdemokratin i Europa som ble fascinerad och starkt påverkad av kommunismens idéer. Nu är Ole Espersen nära maktens topp i Europa. Han har fått ledande befogenhet vid EU´s övervakningscenter i Wien, EUMC. Med sitt tidigare politiska engagemang är han som klippt och skuren till detta center som danskarna kallar ”angivarecentralen ” eller ”STASI-centret”.
Vill danskarna verkligen tåla, att en man av denna kaliber står för kontroll, registrering och bekämpning av annorlunda tänkandes åsikter och yttranden inom EU?
Vill de finna sig i, att han och den överste chefen för övervackningen, Beate Winkler i hop med andra likasinnade gör EU till en ny ”Sovjetunion” med allt vad detta innebär?
Gertrud Galster
Her sluttede denne min gamle artikel
Men det var ikke slut med Ole Espersen: han var som nævnt med i EU's overvågningscenter i Wien, EUMC, under den østtyske chef, Beate Winkler. EUMC besluttede i 2002, at de vilde undersøge, hvordan det stod til med antisemitismen i EU. De engagerede forskere ved universitetet i Berlin til opgaven, og i 2003 forelå en rapport på 112 sider om emnet! Det blev en alvorlig og afslørende skandale for EUMC !
Resultatet viste, at den voxende antisemitisme først og fremmest stammede fra islamiske miljøer.
Hvad havde det venstrevredne personale i EUMC forestillet sig? Nynazister? Så man kunde få en ny anledning til opstramning af censuren og kontrollen med såkaldte højreorienterede partier i Europa.
Beate Winkler, havde tidligere sagt, at antisemitismen steg i Europa, særligt i Sverige, Frankrig, Tyskland og Holland, men nu stoppede hun hurtigt rapporten ned i skuffen, og erklærede, at perioden, som rapporten omhandlede, havde været for kort. Bare to måneder (maj og juni 2003). Siden sagde hun, at rapporten fagligt set ikke var god nok (november 2003).
Og nu rejste der sig protester over hendes hemmeligholdelse af rapporten fra alle sider.
