Förintelsen av Europa – om greve

Kalergis paneuropeiska vision

Greve Kalergi var en märklig man med sjukliga visioner. Liksom

många andra galningar skulle han ha fallit i historiens glömska,

om det inte vore för att vissa herrar med mycket inflytande och

obegränsat med pengar fann hans visioner tilltalande. Det är

utifrån hans idéer, nedtecknade i boken Praktischer Idealismus,

som EU har tagit form, en process som enligt dess tillskyndare

ännu är långtifrån fullbordad.

Många väljare känner förmodligen inte till att

det i Sveriges riksdag sitter en prinsessa, en

moderat riksdagsledamot av kunglig börd.

Hon är ingen prinsessa av det svenska

kungahuset, hennes far är nämligen

ärkehertig Otto von Habsburg, son till

Österrikes siste kejsare, Karl I.

Denna grevinna, Walburga Habsburg-

Douglas, har en egen plan för Europa, som

knappast någon väljare har hört talas om. År

1973 var hon med att grundlägga Paneuropa-

Jugend Deutschland, (paneuropeiska

ungdomsförbundet i Tyskland), för vilken hon

var viceordförande. År 1977 grundade hon

Brüsewitz-Zentrum (det kristna

paneuropeiska studieverket). Men vad är

dessa paneuropeiska organisationer, hur stort

inflytande har de, och det viktigaste – vad vill de?

Grevinnan Walburga Habsburg-Douglas arbetar i sin fars anda. Otto von

Habsburg, idag 97 år, blev president i Paneuropeiska unionen efter greve

Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi, dess grundare och Ottos nära vän.

Coudenhove-Kalergi brukar tillsammans med Jean Monnet och Winston

Churchill räknas till EU:s tre fäder, som ansetts betyda mest för den

paneuropeiska visionen. Churchill skrev i Saturday Evening Post 1930 en

artikel om ”Europas Förenta Stater” och bankiren Monnet verkade för att i

smyg införa denna europeiska förbundsstat.

Hela idén till den paneuropeiska

superstaten och nationernas upplösning

finns i Kalergis manifest Pan-Europa, som

publicerades 1922, och hans skrift Adel,

21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut

nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 1/5

som följdes upp med boken Praktischer

Idealismus 1925. De planer som Kalergi för

fram uppfattades av många som sjuka och

som en vansinnig mans hallucinationer,

men det fanns en liten klick ytterst mäktiga

personer som snart tog Kalergi till sitt

hjärta. Greven berättar själv i sin bok

Korståg för ett Pan-Europa: Självbiografi

om en man och en rörelse (1943):

”I början av 1924 fick vi ett telefonsamtal

från baron Louis de Rothschild. En vän till

honom, Max Warburg i Hamburg, hade läst

min bok och ville lära känna oss. Till min

stora förvåning erbjöd sig Warburg på

stående fot att skänka oss 60 000 guldmark

för att finansiera rörelsen de första tre åren... Max Warburg, som var en

av de mest distingerade och klokaste män jag någonsin kommit i kontakt

med, hade till princip att finansiera dessa rörelser. Han förblev uppriktigt

intresserad av Pan-Europa-rörelsen i hela sitt liv. Max Warburg

arrangerade sin resa 1925 till Förenta staterna så att han kunde

presentera mig för Paul Warburg och Bernard Baruch.”

Paneuropeiska Unionen är ingen liten obskyr grupp, här tilldelar man Kalergi-priset till

Helmut Kohl, dåvarande tysk förbundskansler, för hans insatser för byggandet av EU.

De fyra män som Kalergi här nämner, Rothschild, Baruch och bröderna

Warburg, var bankirer med enorma möjligheter att påverka utvecklingen i

Europa – Rothschildklanens familjefader Amsche Mayer Rothschild hade

1838 sagt: ”Låt mig ge ut och kontrollera en nations pengar, och jag

struntar i vem som skriver lagarna”. Sedan dess hade hans fem söner

skaffat sig ett järngrepp över Europas bankväsen. Warburgsläktens tre

bröder, Max, Paul och Felix, hade utnyttjat sin makt till att i hemlighet

stötta bolsjevikernas revolution i Ryssland med miljontals rubler. Nu valde

dessa herrar tillsammans att stödja Kalergis vision av framtidens Europa.

De små stegens tyranni

Med det omfattande stödet från några av Europas mäktigaste herrar, som

utgjorde en adel inte bara till namnet utan i högsta grad en reell sådan,

skred Kalergi till verket. Snart hade Paneuropeiska unionen avdelningar i

alla Europas länder och ledde arbetet med att undergräva

nationalstaterna och bana väg för en ”förbundsstat”. Vad Kalergi avsåg

med begreppet framgår av följande utdrag ur boken Paneuropa 1922 till

1966, sidan 19:

"Kommer det till en svår konflikt, så skiljer sig inom statsförbundet staten

från förbundet … alltmedan i en förbundsstat medlemsstaten böjer sig

21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut

nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 2/5

inför förbundets överlägsna makt. I första fallet utvisas förbundets

kommissionär, i det andra avsätts och häktas den upproriska statens

ministerpresident."

Otto von Habsburg, som efterträdde Kalergi som

president för Paneuropeiska unionen efter

dennes död 1972, menar att EU skulle inte finnas

till idag, om det inte vore för Kalergi.

Arbetet med att beröva nationerna i Europa

deras makt gjordes inte över en natt. I små

målmedvetna steg, alltid förklädda i någon

rationell förklaring, centraliserades makten bit

för bit till en svårgripbar överstatlig struktur.

Bankiren Jean Omer Marie Gabriel Monnet

(1888-1979), som under sin ungdom arbetade på

storbanken Lazard Frères i Kanada med att

ordna insideraffärer åt utvalda kunder, och efter

första världskriget fick en topposition bland fredsförhandlarna i Versailles,

sammanfattade de små stegens metod för paneuropa i ett brev till en vän

1952 så här:

”Europas nationer bör föras samman i en superstat utan att deras

befolkningar förstår vad som sker. Detta kan åstadkommas genom

stegvisa förändringar, alla förklädda till att ha ett ekonomiskt syfte, men

som på lång sikt och oåterkalleligt kommer att leda till en federation.”

På Europarörelsens egen hemsida, www.europeanmovement.eu, hänvisar

man ofta till Monnets idé om ekonomiska incitament till små steg i ”rätt”

riktning som ”Monnetmetoden”. Idén är självklart inte unik, ett nära

exempel är det svenska Postgirots nedläggning, som skulle ha orsakat

stora protester om det skedde över en natt, men genom att först skapa

Kassaservice och Plusgirot som en mellanstation, för att två år senare

lägga ner dessa helt och överföra en del av funktionerna på Nordea, så

kunde man fördela ilskan över de försämrade tjänsterna över en

hanterbar tid.

Monnetplanens genomförande gav oss gradvis Kol- och stålunionen med

sex medlemsländer (1952), sedan Europeiska ekonomiska gemenskapen

EEC (1957), presenterat som enbart en ekonomisk sammanslutning av

suveräna nationer. Sedan ströks ordet ekonomiska ur benämningen och

från 1970-talet blev det till den Europeiska gemenskapen (EG). 1992 kom

Maastrichtfördraget, som förvandlade ”gemenskapen” till en union, EG

blev EU.

Den 1 maj 1998 verkställdes planen att ställa hela unionen under en enda

centralbank, ECB. Med Lissabonfördraget i hamn har EU fått en egen

armé, president, utrikesminister och andra funktioner som normalt bara

finns i en statsbildning. Det som tidigare stämplades som

”konspirationsteorier” var plötsligt dagens verklighet.

De små stegen har hela tiden haft en tydlig riktning, utstakad av greve

Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi och tillskyndare som Sveriges egen

Walburga Habsburg-Douglas. Riktningen står än idag att finna i Kalergis

skrifter, för den som vill veta.

Vad ville Coudenhove-Kalergi?

Född i Tokyo som barn till en

japansk moder och europeisk fader

var Richard Nikolaus Coudenhove-

Kalergi från början lagd åt det

kosmopolitiska hållet, något som

starkt understöddes av hans

internationalistiske far. I hans

skrifter tar dock de bisarraste idéer

form, som går långt utöver vad den

mest inbitne globalist än idag skulle

våga erkänna öppet.

21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut

nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 3/5

Kalergis plan på ett centralstyrt

Europa tog enligt honom själv form

under de båda världskrigen och senare under ”hotet av ett atombombkrig

– atomdöden”. I boken Paneuropa 1922 till 1966 (1966), sid 112, skriver

han:

”Hela den europeiska frågan når således sin höjdpunkt i antingen-eller:

Krig eller fred! Anarki eller organisation! Konkurrens eller kooperation!

Topprusta eller avrusta! Sammanbrott eller sammanslutning! Ingen

europé kan hädanefter undfly detta avgörande. Inför ett sådant

avgörande är neutralitet förräderi. Den som inte är paneuropé – är

antieuropé!”

Denna strävan finns väl synlig redan i hans tidigaste texter, där han inte

heller hymlar om hur det ska gå till. Ur Kalergis bok Praktischer

Idealismus del 1 Adel, från 1925, framgår att en förutsättning är att

genomföra vad som kanske är den största etniska rensningen någonsin.

Europas olika folkslag skall genom mångkultur ersättas, vilket han

redogör för på sidan 22: ”Den fjärran framtidens människa kommer att

vara en hybrid. Dagens raser och kast skall falla offer åt den tilltagande

övervinningen av rum, tid och fördom. Den eurasisk-negroida

framtidsrasen, till det yttre lik den gammalegyptiska, skall ersätta folkens

mångfald med personlighetens mångfald.”

Framtidens blandade befolkning förväntas alltså enligt detta scenario att

mista sin mångfald och istället bli en homogen massa, en process som

åtminstone i Västvärlden är i full gång i den omtalade framtid vi nu lever i.

Det blir ännu mer bisarrt när Kalergi kommer till vilken religion som skall

härska över denna gråa massa. På sidan 51 finner vi:

"Judendomen är skötet, ur vilket en ny, Europas Adel framträder; kärnan,

kring vilken en ny, andlig adel grupperar sig. En andlig-urban herreras

håller på att bildas: Idealistisk, full av andlighet och sensibilitet, rättvis och

trogen sin övertygelse, tapper som feodaladeln i dess bästa dagar, som

med glädje tar på sig död och förföljelse, hat och förakt, för att göra

mänskligheten sedligare, andligare och lyckligare."

Kalergi förordar visserligen inte att det judiska

folket skulle vara den ”nya adeln”, utan att

religionen är den inspirationskälla kring vilken de

bildade och upplysta européerna ska samlas, men

det kanske ändå är här vi ska söka efter de fyra

tidigare nämnda bankirernas stora intresse för

Kalergi – alla hade rötter i just denna religion.

Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergis far, greve

Heinrich, hade blandad påbrå, såsom är brukligt

med adliga familjer, och hade förfäder bland

österrikare, ungrare, tjecker, greker, flamländare,

polacker, norrmän, balter, fransmän och tyskar.

Några judiska rötter hade han dock inte, vilket han enligt egen utsago

annars hade välkomnat. Kanske är det faktumet att han var en nära vän

till Theodore Herzl, grundaren av sionismen, som gjorde att han höll

judendomen extra högt, och till och med brukade lämna mässan på

långfredagen när passagen om att man skulle be för judarnas omvändelse

lästes upp, eftersom han ansåg att den var antisemitisk.

Den unge Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergis fortsätter i sin

redogörelse för det framtida Europas ledarskap att reflektera över

judeförföljelserna, och skriver på sidan 50:

”Istället för att förinta judendomen har Europa mot sin vilja förädlat

densamma genom denna konstgjorda gallringsprocess, och fostrat den till

en framtida ledarnation. Alltså, inte att undra på, att detta folk, utsprungen

ur ghettofängelset, utvecklas till en Europas andlig adel. Så har i detta

ögonblick, då feodaladeln förföll, en god försyn genom

judeemancipationen, skänkt Europa en ny andligt högtstående adelsras.”

Genom denna gallringsprocess fick Europa slutligen enligt Kalergi ”en liten

gemenskap, härdad genom hjältemodigt utstådd martyrskap för idén, och

21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut

nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 4/5

renad från alla viljesvaga och andefattiga element”. Kalergi själv tillhörde

alltså så vitt vi vet inte denna lilla gemenskap annat än i anden, men hans

finansiärer lär ha känt sig träffade.

Kalergis plan är långtifrån fullbordad

De destruktiva och rasistiska idéer

som Kalergi för fram i sina skrifter

har – naturligt nog – inte lyfts fram till

någon granskning inför offentligheten.

Därför har varken Paneuropeiska

unionen eller Europarörelsen behövt,

åtminstone för syns skull, ta avstånd

från honom. Tvärtom – höga politiker

hyllar idag denne Europas dödgrävare

för hans ”pionjärarbete” och

”storslagna visioner”.

Internationella Paneuropeiska unionen meddelade i december 1995 på sin

hemsida www.paneuropa.org stolt att man är en ”övernationell rörelse

som är trogen arvtagare till de politiska idéer och ideal som dess

grundare, Richard Coudenhove-Kalergi, formulerade första gången 1922.

Dessa visioner om ett Europa enat i frihet, rättvisa och fred fortsätter att

gälla oförändrade, även efter de historiska ändringar som skett de

senaste åren.”

Genom ”Monnetmetodens” små steg har vi fått Kol- och stålunionen, som

blev EEC, som blev EG, som blev EU, som blev… Planen är långt ifrån

fullbordad. Det öde som Kalergis ”adel” bestämt åt européerna står tydligt

i hans böcker, och det är kanske därför det enda offentligt tillgängliga

exemplaret av boken Praktischer Idealismus, under mystiska

omständigheter, verkar ha försvunnit från Lunds Universitetsbibliotek. Den

finns dock tillgänglig inskannad på internet. Hans andra viktiga verk

Paneuropa 1922 till 1966 vilar tryggt i Riksdagsbiblioteket, nära till hands

för dem som kan tänkas behöva vägledning.

Under tiden fortsätter Kalergis arvtagare sitt verk och avgör ödet för

miljoner européer. Det är knappast av okunnighet om geografin som

riksdagspolitikern tillika grevinnan Walburga Habsburg-Douglas på sin sida

på moderat.se påstår att både Georgien och Turkiet ligger i Europa.

Snarare finns förklaringen att finna i att hon enligt egen utsago gärna

läser allt av sin far Otto och hans ledare Kalergi, som förordade det

”sanna Paneuropa från San Francisco till Vladivostok, kompletterat av

Japan, som borde i Fjärran östern utvidga den Storeuropeiska unionen”.

Vávra Suk

Publicerad: 8 april 2010

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

21-04-2010 Nationell Idag - Skriv ut

nationellidag.se/visa/print.asp?dokID=… 5/5