Svenskarna trodde, att den borgerlige allians, som vann valet i 2006, skulle få rättat upp på de många problem, men det har inte lyckas.
Sveriges socialdemokrati hoppas att komma tillbacks till styret. De har nu till stöd för sina politiker i kommunalråd och liknande skrivit ett program, hur man skal tillmötesgå det ständigt växande oppositionsparti, Sverigedemokraterne (SD), som man förut bara ignorerade. Programmet inleds med ett talande citat från Olof Palme: ”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi.” Efter diverse förslag på bekämpning av SD, sluter sossernas manus med orden ”Är det något som saknas?”
Ja! Det saknas mycket! Statistik över kriminalitet, arbetslöshet, skolkundskap etc. etc. Och hela grundlaget för den politiska situationen: Vad vill EU? Vad är den europeiska-arabiska dialogen? Hur kom invandringen i gång? Vad vill araberna? Vad säger profeten?
Sosserna tycks nu att ha förstått, att det inte räcker med bara nerrackning och förtal av SD och att låta de autonoma bränna av bilar och ropa ”nazist” och ”razist”. Det kan de ropa efter så många…
Politisk extremism trivdes mycket „bättre“ i Sverige än i Danmark genom 1900-talet, både åt
höger och vänster. Och det gör den fortfarande. 1930-talets och 1940-talets nazistiska strömningar var starkare i Sverige än i Danmark, liksom kommunismen under det kalla kriget.
Ett öppet samtal om invandringen som i Danmark är redan på grund av historiska orsaker svårare att genomföra i Sverige. Det politiska klimatet är så inflammerat att offentliga diskussioner är uteslutet.
Här är några klipp från boken ”Sveriges Tragedi”, 2006:
Vad är svensk demokrati?
Forna Sovjet, forna östblocket, Kina, Nordkorea – alla skyltar eller har skyltat
med demokrati. Hur är Sveriges demokrati?
Inget svenskt parti skryter så mycket om demokrati som socialdemokraterna.
De har nästan patent på det! Ulrijke van Essen berättade på en
hemsida valåret 2002, hur hon – vid ankomsten till Sverige – överraskades
av de många demokratikonferenserna. Hon trodde man skulle förklara för
kommunisterna vad demokrati innebar, och blev chockerad då hon upptäckte
att det var precis omvänt: kommunisterna berättade om hur man skulle sprida
lögner om sina „fiender“ (så kallade de sina folkvalda politiker) och hindra
politiska torgmöten och demonstrationer.
Det gör man i stil med Hitlers „Sturmabteilung “. Vänsterns Ungdom (med
statsbidrag) i samarbete med AFA (Antifascistisk Aktion) – med den
socialdemokratiska regeringens stillatigande godkännande. Trots grundlagen
och polisens plikt att skydda lovliga anmälda möten.
Vid valet 2002 vägrade brevbärarna i Mölndal att dela ut valmaterial från
det valberättigade oppositionspartiet Sverigedemokraterna. De belönades
med ett pris för civilkurage av deras fackförening. Något liknande hände
vid det senaste valet 2006 i Stockholm – och det trots att Sverige har en
„demokratiminister“ . Demokratin är alltså i topp!
Bara vi som vet
Svensk folkkaraktär och idén om folkhemmet som den goda staten som
värnar om demokrati och medborgarna, ledde till regeringens „Bara vi som
vet “. Bara socialdemokraterna förstod vad demokrati var och visste att
försvara den
1) genom massiv propaganda från barnsben
2) genom nedbrytning av var och en som inte var politiskt korrekt
3) genom människors beroende av bidrag
Det finns flera exempel på Berufsverbot, utan att det har varit baserat på uttalanden
i det offentliga rummet, liksom socialdemokraternas egna partimedlemmar som
har blivit utkastade från kommunalpolitiken för att de ville diskutera invandringspolitiken.
Andra faller till föga för partiet som till exempel kommunalrådet Reepalu i Malmö
som insåg att staden inte kunde klara det enorma invandrarantalet; men han blev
tillrättavisad av partitoppen.
En „ helt naturlig“ policy
Danskarna trodde inte att det var sant och det tog tid innan man förstod
allvaret. Men så skedde det något under valåret 2002 som genljöd över
Öresund…
Kristeligt Dagblad skrev den 20 juni 02 hur ledningen för Sveriges Radio
hade ålagt samhällsredaktionen Ekot att alltid beteckna de två oppositionella
– men valberättigade – partierna Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna
som „främlingsfientliga“ eftersom de „hotar det demokratiska
samhällets grundidéer. “
Rolf Stengård, nyhetschef på Ekoredaktionen, tyckte inte att riktlinjerna
var problematiska: „Som statsmedium har vi ansvar för att försvara demokratin
och principerna om att alla människor har lika värde. Det är vår plikt
att vara partiska och ta avstånd från rörelser som hotar demokratin ,“ förklarade
han något självmotsägande.
Striden mellan Danmark och Sverige om invandringsfrågan blossade upp
när den svenska integrationsministern Mona Sahlin och statsministern Göran
Persson riktade skarp kritik mot Danmarks hårda utlänningspolitik. Och
danskarna beskyllde de svenska medierna för en rädsla för de verkliga
problemen. Dåvarande nyhetsdirektör på Danmarks Radio, Lisbeth Knudsen,
tog starkt avstånd från »Ekots« idéer.
Som upptakt till bålet på Sankt Hansaften (midsommarafton) den 23 juni 2002
skrev Berlingske Tidende en ledare om häxjakten i vårt svenska broderland
och citerade Lisbeth Knudsen:
„Saken är djupt problematisk för ett statsmedium som ska representera
hela befolkningen… Jag är mycket förundrad. Jag är rädd för att svenskarna
begår ett stort fel om de försvarar demokratin genom att förtrycka bestämda
uppfattningar .“
Men nyhetschefen Silla Benkö på »Ekot« kommenterade: „Det förvånar
mig att vårt policydokument väcker debatt i Danmark eftersom vi uppfattar
vår politik som något helt naturlig. “
Att det skulle vara helt naturligt är knappast någon i Danmark som förstå,r
från Dansk Folkeparti till Enhedslisten (kommunister)… men man ska
komma ihåg att invandringen har varit mycket stor (2001 utgjorde invandrarna,
plus deras avkomma, 21,4% av befolkningen i Sverige) samt att
multikulturen är ett riksdagsbeslut från 1998. Därmed känner medierna sig
berättigade till att kväva kritiken, även om invandringspolitikens ekonomiska,
sociala och kulturella omkostnader ständigt blir tydligare.
