som supplement til Weekendavisens interview med "Monnetprofessor" ! Uffe Østergaard
Interview.
1) Denne artikel satte jeg på bloggen EXILEN 4.6.05
Har ruttenheten slutad i Bryssel?
EU-traktaten om upptagning av tio nya stater i EU-unionen undertecknades den 16 april vid foten av Akropolis. Vid ”demokratins vagga”, sa man för att förespegla att EU är en arvtagare till den forntida grekiska demokratin! En förolämpning mot de gamla atenarna! En grekisk politiker var mera jordnära på TV och uttalade hopp om att EU framöver skulle bli mera öppet.
Tiden är inne för en tillbakablick. Läser man Jean Monnets och Jacques Delors tankar om det EU, de arbetade på, ser man att det från början gällde att nedbryta nationalstaternas suveränitet och smälta allt ihop till en gemensam enhetsstat.
Bernhard Connolly anställdes i EU-kommissionen 1978. Han blev ledare för kommissionens avdelning för monetära uppgifter, men blev så chockerad över hemlighetsmakeriet och händelserna i maktens elfenbenstorn att han ansåg sig tvungen att till varje pris avslöja det.
, (Europas ruttna hjärta) om det ”ekonomiska och politiska perverterade samarbete”, som skulle leda till EMU.
Boken väckte uppseende. Utdrag citerades i engelska massmedia den 4 september - samma dag som EU-kommissionen höll sin första presskonferens efter sommarlovet. Naturligtvis riktade journalisterna en massa frågor till kommissionen angående de avslöjanden som Connolly kom med.
De kunde inte svara, eftersom de inte hade läst boken. Men en sak var de övertygade om: mannen skulle sparkas. Och sparkad blev han. Samtliga dörrvaktare fick hans foto och vägrade honom tillträde, redan innan man hade angett några disciplinära skäl. Dessa kom emellertid och resultatet var på förhand givet.
Connolly hade skrivit boken utan tillåtelse från kommissionen. Han försvarade sig med att den inte innehöll nytt eller otillgängligt material.
The rotten heart
På 400 sidor berättade Connolly ingående och välgrundat om ”Europas ruttna hjärta”, valutasamarbetet och det politiska rävspelet. Euron skulle efter hans argumentation lyfta den politiska unionen på plats. Eliten i Frankrike och Tyskland skulle dela makten. De europeiska politikerna dolde inte att de ville skapa ”The United States of Europe”, speciellt inte när de pratade sinsemellan eller var utanför valperioden.
Connolly skriver:
”Redan från de första förberedelserna till Rom-traktaten argumenterade Jean Monnet ihärdigt för att nationalstaterna skulle överlämna makt till en gradvis uppbyggnad av en enhet och en samling av den effektiva byråkratiska eliten i Europas länder, så att man skapade ett kraftfält, där en union inte längre kunde stoppas. Överlämnandet av makt skulle börja med relativt okontroversiella ekonomiska funktioner och stålproduktionen för att på det viset minska oron för att den nationella suveräniteten blev nedbruten. Man skulle se till att makten inte skulle kunna föras tillbaka igen. Detta garanterades genom traktatdoktrinen ”acquis communitaire”, som säkrade att all makt som överlämnats till EU:s samhällsinstitutioner gjordes till permanent EU-lag, medan man samtidigt strök den i medlemsländernas nationella lagsamlingar.”
”I det nya Europa är makt och ansvar tydligen åtskilda. Även där det finns formellt offentligt ansvar, är det inte lagfäst. Den europeiska Centralbanken (ECB) till exempel hävdar att den är ”den mest genomskådliga centralbanken” i världen därför att den trycker en kommuniké efter varje möte i Rådet. Men bankens ansvar är inte lagfäst - det är helt enkelt en politik, som banken har valt av bekvämlighet”.
Frankrike och de flesta andra länderna var emot den så kallade stabilitetspakten, som kunde säkra att centralbanken höll tyglarna fullständigt stramt”.* ”Kampen om vem som skulle utse presidenten för ECB avgjordes: Det blev tills vidare Frankrike. Det blir inga rent automatiska sanktioner mot ett land med ihållande underskott. Det krävs nu 2/3 av vågmästarrösterna från de aktivt deltagande EMU-länderna för att genomföra sanktioner. Frankrike fick dessutom godkänt ett så kallat ”stabilitetsråd” och på det viset en direkt politisk roll införd i den monetära politiken genom att man nu till exempel skall formulera riktlinjer för växelkurs för Euron”.
Glöm allt om den hårda, stabila Euron. Det var endast lockbete för något helt annat. Nationalstaterna skulle fråntas sin suveränitet och EU-staten skulle genomtrumfas. I övrigt kommer den rena ekonomiska stabilitetspakten, införd utan att länderna har ordning i sina ekonomier, att leda till verklig politisk ostabilitet.
Den 12 februari 1998 meddelade 154 tyska ekonomiprofessorer med Wilhelm Hankel som ordförande att Europrojektet var fullkomligt utsiktslöst. Det omtalades samma dag på TV-programmet ”Tagesschau” (från ARD TV). Hankel är professor i penningpolitik och utvecklingsekonomi vid Goethe Universitetet i Frankfurt am Main.
Till slut skall sägas att Connolly i dag är ekonomisk rådgivare för en rad multinationella sällskap och europeiska nationalbanker.
*) Ämnet föll redan till marken på Dublin-toppmötet 1998.
2)
Paul van Buitenen blev ansat som revisor i EU-kommissionen
1990 for at kontrollere fakturaerne fra de firmaer, der arbejdede for
kommissionen. Han opdagede snart både skinfakturaer og nepotisme.
F.ex. fik en vis hr. Francois løn og pension på een gang og oppebar
dermed o. 74.000 kr. - om måneden! Han syntes imidlertid urørlig.
Rygtet ville vide, at kommissionsformanden Jacques Delors holdt
hånden over ham.
I 1992 fik Buitenen ansvar for statistikker og analyser angående
de EU-ansattes forhold. Hans chef, Jenkins, havde forbindelse med en
Gary Fasting, som udarbejdede rapporter til EU-kommissionen. Da
Buitenenen en dag hørte Fasting sige, at nogle illustrationer til
hans rapport var taget fra hans sønnekes atlas, spidsede han øren.
Fasting fik udbetalt over 7,6 millioner kroner om året for
rapporterne. Jenkins plejede at aflevere regnskaberne i sidste
øjeblik før årsafslutningen, måske i håb om, at kontrollen så
var mere overfladisk.
Buitenen granskede papirer. Han fandt ud af at en Edith Cresson
havde oprettet en ”kommunikationscelle”, da hun blev EU-kommissær
i 1995. I denne ”celle” samarbejdede hendes personlige stab og
seniormedlemmerne fra hendes egen og andre afdelinger (der havde med
videnskab, telekommunikation, undersøgelser, statistik og analyser
at gøre). Kommissær Cressons kabinetsekretær Ladoreur stod for
planlægning og procedure omkring ”kommunikationcellen”. Han
foreslog afdelingerne at eksperter uden for kommissionen skulle
involveres i forhandlingerne.
Det fremgik af et brev af 19. maj 1995, at en Louise Recivieur,
der arbejdede for EU-kommissionen, ejede et firma i Paris, som havde
vundet en kontrakt. Firmaet havde fået udbetalt ca. 22 millioner
kroner af kommissionen. Samme Recivieur udarbejdede selv
kontrakterne.
Det harmede Buitenen, at ingen tog notits af forholdene, så han
gik selv igang
Stabler af bevismaterialer om korruption voksede dag for dag på hans
skrivebord.
Nogen anede åbenbart uråd: han blev afskediget – ifølge Cresson
– fordi han var ”inkompetent”.
Men han fortsatte i EU-Finanskontrollen..Her fandt han bl.a. en
kontrakt, som afslørede at vinderen af kontrakten allerede havde
modtaget ca. 1,15 million kroner, skønt projektet endnu ikke var
introduceret. Et lignende forhold kom frem i en anden sag, hvor
Cresson ad bagdøren havde forbindelse med en af tilbudsgiverne, et
institut ved universitetet i Poitiers. Fru Cresson var borgmester i
nabobyen Chatellerrault.
Flere sager trevledes op, men Buitenen følte sig ret hjælpeløs.
Han forstod at en officiel undersøgelse var en langsommelig proces,
og at han selv nærmest ville blive holdt udenfor. Han fik breve fra
sin chef med antydninger om at han skulle passe på, hvis han ønskede
at fortsætte i finanskontrollen.
Afhøringerne af de involverede i korruptionssagerne begyndte
endelig i marts 1998. En fyldig rapport på 300 sider fra
finanskontrollen forelå den 17. juli 1998, men lederen af
finansafdelingen, Francois Petit, - holdt ferie! Da der endnu ikke
forelå svar fra Petit i september, gik Buitenen til sin chef,
Gabrielle Speculani, som lovede at tage sig af sagen.
Der skete stadig ingenting. Flere kontrakter kørte videre som om
alt var i orden.
Da kom der et anonymt brev til EU-parlamentet og nogle
senior-kommissærer med oplysninger om Cresssons interessekonflikt i
en af korruptionssagerne Buitenen blev mistænkt for at være
afsenderen, og Speculani gjorde ham klart, at han ikke havde lov at
henvende sig til parlamentet. Da han forklarede, at han kun brugte de
normale kanaler, fik han den besked, at han kunne risikere at blive
afskediget.
Sagens papirer voksede i omfang og Buitenen fortsatte at skrive
breve til toppen af kommissionen og til revisionsretten, men man
spændte ben for ham hele tiden.
Til sidst lykkedes det dog at bryde gennem lydnuren. Han sendte brev
til Magda Aeelvoet fra partiet De Grønne, og lavinen rullede. Selvom
mange parlamentsmedlemmer var ligeglade, sluttede afstemningen
alligevel med 270 for og 225 imod at underkende kommissionens
1996-budget.
Paul van Buitenen var blevet suspenderet fra sit job med halv løn
. I 1999 fulgte offentliggørelse af den såkaldte Vismandsrapport,
og pressen kastede sig over skandalen.. Paul fik et andet job i
EU-kommissionen. Selvom Cresson og hele Jacques Santer-kommissionen
blev afskediget i marts 1999, måtte Buitenen se sin hæderlighed og
karakter svinet til. Kommissionens formand antydede, at Buitenen ikke
var mentalt rask, mens andre kaldte ham en religiøs fanatiker etc.
Buitenen lod sig ikke slå ud.
I efteråret 2001 afleverede han igen et omfattende materiale til
EU´s interne bedrageriafdeling. Han er spændt på, om kommissionen
denne gang tager sig af sagerne og renser ud i egne rækker. Man
lovede jo bod og bedring i 1999, men har ikke foretaget sig noget
særligt. Der er stadig noget galt i Bryssel. Man oprettede ganske
vist et såkaldt ”servicekontor”, hvor de ansatte kunne henvende
sig hvis de havde mistanke om et og andet. Det var for så vidt en
slags erkendelse af facts og dermed et lille bitte fremskridt mod
større åbenhed, men NB ”servicekontoret” er ikke uafhængigt.
Det sorterer under kommissionen. Det er de ansatte forbudt at gå til
uafhængige instanser. Ifølge EU´s sekretesregler må de kun
henvende sig til deres overordnede angående misforhold.
Åbenhed i EU er en by i Rusland.
Åbenhed ville generelt kræve ytringsfrihed for alle ansatte, dog
med visse mere specifikke undtagelser, siger Buitenen.
Han håber, at EU-kommissionen denne gang gør en indsats, så han
ikke skal være tvunget til at aflevere alt sit materiale til
EU-parlamentet og dermed endnu en gang blotlægge misforholdene i EU
for massemedierne.
’) Edith Cresson, f. 1932, havde ansvar for videnskab, forskning og
udvikling, menneskelige resourcer, uddannelse og ungdomsanliggender.
Det var hende, der ansatte sin gode ven, tandlæge Berthelot, som
videnskabelig rådgiver omkring AIDS til en månedsløn af ca. 49.000
kr., skønt han tilsyneladende aldrig havde beskæftiget sig med
AIDS.
915 ord