Kenneth Sandberg: Endast toppen av ett isberg...Vana läsare av min blogg vet att ett antal miggor brukar skriva här. Några gånger har också anställda vid s.k. hem för ensamkommande minderåriga skrivit och berättat om diverse galenskaper (bl.a. här och här).
Nu har turen komma till “socialsekreteraren i X-stad” att berätta vad han ser, hör, upplever i sitt arbete i en s.k. mottagningsgrupp. Läs och begrunda: ska det vara så här? Alltså: Jag arbetar inom socialtjänsten i X-stad, i en mottagningsgrupp. Det innebär att jag och mina fyra kollegor tar emot nya och nygamla klienter som söker ekonomiskt bistånd. Jag tycker om mitt arbete, det är enormt roligt och kreativt. Men allt är inte frid och fröjd och jag ser avigsidor som borde oroa såväl allmänheten som ansvariga politiker och andra beslutsfattare Jag vill poängtera att jag inte fördömer människor utifrån hur de handlar. Däremot fördömer jag det system vi har som möjliggör att man hemfaller åt hjälplöshet, bidragsberoende och kravfullhet! Jag jobbar inte specifikt med s.k. ”ensamkommande barn”, men i X-stad har man beslutat om att reservera 22 platser för dessa. För det ändamålet har man anställt två (2) heltidsanställda socialsekreterare. Jämför detta med att vi fem i mottagningsgruppen ska ha fem nybesök vardera varje vecka!En ung irakisk man, förmodat nyligen fyllda 19 år, hade under ett år varit
familjehemsplacerad.Helt enligt riktlinjerna, han var ju ett ”barn”.
En familjehemssekreterare inom socialtjänsten hade ordnat ett familjehem till honom i en förort till Stockholm. Han valde dock att lämna denna placering för att istället bosätta sig hos sin moster på en annan ort. I samma veva fick hans mor och syster uppehållstillstånd i Sverige som anknytning! Jag kallade in honom, hans mor och syster på besök. En vän till hans mor ringde då och berättade att hon och systern inte skulle bo med honom. Modern och systern valde att bo i en annan förort till Stockholm, och var den förmodat förlorade sonen, ankaret, befann sig hade de ingen aning om och ville inte heller veta! Eftersom familjehemsplaceringen av den unge mannen upphört sökte han ekonomiskt bistånd hos mig. Han hade fått veta av familjehemssekreteraren att vi skulle ordna boende, pengar och allt annat han eventuellt skulle kunna tänkas behöva.Men, tillvaron blir emellertid mycket mera krass om man söker ekonomiskt bistånd, jämfört med om man gullas med in absurdum av en familjehems-sekreterare. Han lämnade in en ansökan om ekonomiskt bistånd till mig, och min utredning visade att han hade en inkomst av arbete om 220 000 kr per år, skattat och klart av Skattemyndigheten.
Han hade alltså, under sin familjehemsplacering, haft rätt så stora egna inkomster som han aldrig redovisat. Han hade hela tiden jobbat som städare, vilket jag tycker är helt underbart. Men, detta hade ingen på familjehemsgruppen kollat upp, utan han hade under sin familjehemsplacering helt villkorslöst och okontrollerat fått ekonomiskt stöd! När jag därför gav avslag på hans ansökan om ekonomiskt bistånd med hänvisning till att han hade egna inkomster som med råge tillgodosåg behoven bröt helvetet lös. Hans moster i stockholmsförorten, hos vilken han bodde, ringde mig dagligen och krävde att han skulle få en lägenhet av kommunen – och pengar. Hon hänvisade förstås till vad familjehemssekreteraren sagt, han skulle få ALLT han behövde av kommunen… Jag träffade aldrig denne unge man, skrev bara klockrena avslag. Men det är ändå ett typiskt ärende, eftersom man i Sverige beslutat sig för att anse att det är ”barn” som kommer hit… Ordförvrängningen är besvärande och patetisk för det är oftast inte barn det handlar om.
Arkivfotos
En familjehemssekreterare inom socialtjänsten hade ordnat ett familjehem till honom i en förort till Stockholm. Han valde dock att lämna denna placering för att istället bosätta sig hos sin moster på en annan ort. I samma veva fick hans mor och syster uppehållstillstånd i Sverige som anknytning! Jag kallade in honom, hans mor och syster på besök. En vän till hans mor ringde då och berättade att hon och systern inte skulle bo med honom. Modern och systern valde att bo i en annan förort till Stockholm, och var den förmodat förlorade sonen, ankaret, befann sig hade de ingen aning om och ville inte heller veta! Eftersom familjehemsplaceringen av den unge mannen upphört sökte han ekonomiskt bistånd hos mig. Han hade fått veta av familjehemssekreteraren att vi skulle ordna boende, pengar och allt annat han eventuellt skulle kunna tänkas behöva.Men, tillvaron blir emellertid mycket mera krass om man söker ekonomiskt bistånd, jämfört med om man gullas med in absurdum av en familjehems-sekreterare. Han lämnade in en ansökan om ekonomiskt bistånd till mig, och min utredning visade att han hade en inkomst av arbete om 220 000 kr per år, skattat och klart av Skattemyndigheten.
Han hade alltså, under sin familjehemsplacering, haft rätt så stora egna inkomster som han aldrig redovisat. Han hade hela tiden jobbat som städare, vilket jag tycker är helt underbart. Men, detta hade ingen på familjehemsgruppen kollat upp, utan han hade under sin familjehemsplacering helt villkorslöst och okontrollerat fått ekonomiskt stöd! När jag därför gav avslag på hans ansökan om ekonomiskt bistånd med hänvisning till att han hade egna inkomster som med råge tillgodosåg behoven bröt helvetet lös. Hans moster i stockholmsförorten, hos vilken han bodde, ringde mig dagligen och krävde att han skulle få en lägenhet av kommunen – och pengar. Hon hänvisade förstås till vad familjehemssekreteraren sagt, han skulle få ALLT han behövde av kommunen… Jag träffade aldrig denne unge man, skrev bara klockrena avslag. Men det är ändå ett typiskt ärende, eftersom man i Sverige beslutat sig för att anse att det är ”barn” som kommer hit… Ordförvrängningen är besvärande och patetisk för det är oftast inte barn det handlar om.
Arkivfotos
Kenneth Sandberg
