Sveriges politikere begyndte valgåret i går, 20/1, med en debat om deres målsætninger og hvad valgdiskussionerne især ville fokusere på. Det var – ikke overraskende – de sædvanlige emner: arbejdsløsheden, (den smuldrende) velfærd, skattetrykket etc., for
hovedproblemet – den enorme indvandring og umulige integration tør man overhovedet ikke røre ved. Den varme kartoffel er absolut tabu, selvom den hænger nøje sammen med de angivne emner.
Eftersom det altså er valgår, vil bloggen her nok plukke et og andet frem, som vi måske har glemt eller ikke vidst.
Lad os begynde med begyndelsen – selve valgordningen, som på grund af sit udemokratiske system vækker forbløffelse hos danskere. De har svært ved at tro, at valgordningen virkelig er som den er. De skal næsten se valgsedlerne og opleve en valgdag direkte, før de kan tro, at det er sandt! I den lille bog ”Sveriges Tragedie”, Forlaget Rafael, har man taget sagen op:
”For nemt at lave humbug med!
British Helsinki Human Rights Group skrev en afslørende rapport om det svenske valg 2002, og nogle svenskere bad om valgovervågning…
I Danmark går vi ind i valglokalet, afleverer vort valgkort, tjekkes af på en liste og får udleveret en temmelig lang seddel. På denne ene lange seddel står samtlige opstillingsberettigede partier angivet med deres kandidater. I boksen krydser man så af, hvilket parti eller hvilken kandidat, man ønsker.
Som i en bananrepublik
I den offentligt tilgængelige entré til valglokalet - altså inden man når frem til den valgforordnede - ligger stemmesedlerne fra de opstillingsberettigede partier. Hvert parti har sin egen stemmeseddel med navne på kandidaterne (layouten er den samme for alle partier) og må selv sørge for, at stemme-sedlerne kommer ud på valgstederne (herunder også posthuse, sygehuse, alderdomsstiftelser) i det kæmpestore land.
Stemmesedlen er ikke større end et postkort. Da der altid er personer i nærheden, som kan se, hvilken partistemmeseddel man tager, så tager mange mennesker flere forskellige på én gang med ind i valglokalet, hvor det tilsendte valgkort tjekkes af hos den valgtilforordnede. I boksen sætter man naturligvis kun kryds på én seddel og lægger den i den kuvert, man får udleveret og lader den valgtilforordnede putte den i urnen.
Disse løse partistemmesedler på et bord kan selvsagt nemt „forsvinde“, og det gør de! Det er ikke noget nyt. Det er noget, man véd og regner med - ved alle valg.
Stemmesedlerne trykkes da også i et meget større antal, end der er vælgere (hvilket selvsagt kan indebære valgsvindel). De gamle partier har medlemmer nok til at overvåge deres egne partistemmesedler, men det kan mindre partier ikke. Allerede derved er valget skævt. Sverige er et langt land og hver kommune har flere valglokaler.
Det skal dog nævnes, at hvis vælgeren ikke kan finde nogen stemmeseddel fra sit parti på valgstedet, har han lov til - med fuld gyldighed - at skrive det ønskede partis navn på en blank stemmeseddel (hvis ikke også de er blevet borte), men hvor mange vælgere véd det og vover sig ud på det?
Sverige, som har så travlt med at ville kontrollere alt og alle og fortælle andre lande, hvor skabet skal stå, bør som et oplyst og civiliseret land skaffe sig et valgsystem, som man ikke kan fuske med.”
xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Och här på svenska:
Sveriges politiker började valåret i går, 20/1, med en debatt om visioner och målsättningar och vad man speciellt vill fokusera på i valdebatten. Det var – inte överraskande – de vanliga ämnarna som arbetslösheten, (den söndersmulande) välfärden, skattetrycket etc.,
för landets huvudproblem – den hopplösa och förödande invandringen vågar de inte att nämna. Den heta potatisen är absolut tabu, om också den hänger noga ihop med de andra problemen.
Eftersom det alltså är valår i år kommer bloggen här att plocka fram saker, som vi kanske har glömt, men som vi bör erinra.
Låt oss börja med början – själva valordningen, som med anledning av sit odemokratiska system väcker förundran hos danskare. De har svårt att tro, att valordningen verkligen är som den är. De måste nästan se valsedlarna och uppleva en valdag själv för de kan tro, att det är sant! I den lilla boken ”Sveriges Tragedi”, Forskningförlaget Rafael, har man tagit upp saken:
”För enkelt att fuska med!
British Helsinki Human Rights Group skrev en avslöjande rapport om det svenska valet 2002 och några svenskar bad om valövervakning…
I Danmark går vi in i vallokalen, lämnar våra röstkort, stäms av mot en lista och får utkvitterat en ganska så lång förteckning. På denna långa förteckning står samtliga valbara partier angivna med sina kandidater. Man markerar med ett kryss i rutan vilket parti eller vilken kandidat man önskar.
Som i en bananrepublik
I Sverige i den offentliga tillgängliga entrén till vallokalen – alltså innan man kommer fram till valförrättaren – finns röstsedlarna på de valbara partierna. Varje parti har sin egen röstsedel med namn på kandidaterna (layouten är den samma för alla partierna) och de får själva ansvara för att röstsedlarna kommer ut till vallokalerna (detta inbegriper också postlokaler, sjukhus, ålderdomshem) i detta enorma land.
Röstsedlarna är inte större än ett vykort. Då det alltid finns personer i närheten som kan se vilken röstsedel man tar så tar många människor flera olika med in i vallokalen, där det hemskickade röstkortet stäms av hos en valmedarbetare. På röstsedeln markerar man med ett kryss på den kandidat man vill rösta på och lägger den i det kuvert man har fått tilldelat och låter valmedarbetaren lägga ner det i urnan.
Dessa lösa röstsedlar kan väldigt enkelt försvinna och det gör de! Det är inte något nytt. Det är något man vet och räknar med – vid alla val. Röstsedlarna trycks naturligtvis upp i mycket större antal än det finns väljare (vilket bara det kan innebära valfusk). De gamla partierna har tillräckligt med medlemmar för att övervaka sina egna partiröstsedlar, men det har inte min-dre partier. Redan här är valet skevt. Sverige är ett långt land och varje kommun har flera vallokaler. Det ska dock nämnas att om väljaren inte kan hitta någon röstsedel från sitt parti på valstället har han rätt till – med full giltighet – att skriva det önskade partiets namn på en blank röstsedel (om nu inte de också är borta) men hur många väljare vet det och vågar sig på det?
Sverige som har så fullt upp med att vilja kontrollera allt och alla och berätta för andra länder var skåpet ska stå, bör som ett upplyst och civiliserat land skaffa sig ett valsystem som man inte kan fuska med. Efter valet 2006 har en åtalats för fusk vid sammanräkningen.”
Kilde: Bogen "Sveriges Tragedie", Forskningsforlaget Rafael
Källa: Boken "Sveriges Tragedi", Forskningsförlaget Rafael
