The rotten heart
Har
ruttenheten slutad i Bryssel?
EU-traktaten om upptagning av tio nya
stater i EU-unionen undertecknades den 16 april vid foten av
Akropolis. Vid ”demokratins vagga”, sa man för att förespegla
att EU är en arvtagare till den forntida grekiska demokratin! En
förolämpning mot de gamla atenarna! En grekisk politiker var mera
jordnära på TV och uttalade hopp om att EU framöver skulle bli
mera öppet.
Tiden är inne för en tillbakablick.
Läser man Jean Monnets och Jacques Delors tankar om det EU, de
arbetade på, ser man att det från början gällde att nedbryta nationalstaternas suveränitett och smälta allt ihop till en gemensam
enhetsstat.
Bernhard Connolly anställdes i
EU-kommissionen 1978. Han blev ledare för kommissionens avdelning
för monetära uppgifter, men blev så chockerad över
hemlighetsmakeriet och händelserna i maktens elfenbenstorn att han
ansåg sig tvungen att till varje pris avslöja det.
1995 utkom hans bok ”The rotten Heart of Europe” (Europas ruttna hjärta) om det ”ekonomiska och politiska perverterade samarbete”, som skulle leda till EMU.
Boken väckte uppseende. Utdrag
citerades i engelska massmedia den 4 september - samma dag som
EU-kommissionen höll sin första presskonferens efter sommarlovet.
Naturligtvis riktade journalisterna en massa frågor till
kommissionen angående de avslöjanden som Connolly kom med.
De kunde inte svara, eftersom de inte
hade läst boken. Men en sak var de övertygade om: mannen skulle
sparkas. Och sparkad blev han. Samtliga dörrvaktare fick hans foto
och vägrade honom tillträde, redan innan man hade angett några
disciplinära skäl. Dessa kom emellertid och resultatet var på
förhand givet.
Connolly hade skrivit boken utan
tillåtelse från kommissionen. Han försvarade sig med att den
inte innehöll nytt eller otillgängligt material.
På 400 sidor berättade Connolly
ingående och välgrundat om ”Europas ruttna hjärta”,
valutasamarbetet och det politiska rävspelet. Euron skulle efter
hans argumentation lyfta den politiska unionen på plats. Eliten i
Frankrike och Tyskland skulle dela makten. De europeiska politikerna
dolde inte att de ville skapa ”The United States of Europe”,
speciellt inte när de pratade sinsemellan eller var utanför
valperioden.
Connolly skriver:
”Redan från de första
förberedelserna till Rom-traktaten argumenterade Jean Monnet
ihärdigt för att nationalstaterna skulle överlämna makt till en
gradvis uppbyggnad av en enhet och en samling av den effektiva
byråkratiska eliten i Europas länder, så att man skapade ett
kraftfält, där en union inte längre kunde stoppas.
Överlämnandet av makt skulle börja med relativt okontroversiella
ekonomiska funktioner och stålproduktionen för att på det viset
minska oron för att den nationella suveräniteten blev nedbruten.
Man skulle se till att makten inte skulle kunna föras tillbaka
igen. Detta garanterades genom traktatdoktrinen ”acquis
communitaire”, som säkrade att all makt som överlämnats till
EU:s samhällsinstitutioner gjordes till permanent EU-lag, medan man
samtidigt strök den i medlemsländernas nationella lagsamlingar.”
”I det nya Europa är makt och
ansvar tydligen åtskilda. Även där det finns formellt offentligt
ansvar, är det inte lagfäst. Den europeiska Centralbanken (ECB)
till exempel hävdar att den är ”den mest genomskådliga
centralbanken” i världen därför att den trycker en kommuniké
efter varje möte i Rådet. Men bankens ansvar är inte lagfäst -
det är helt enkelt en politik, som banken har valt av bekvämlighet”.
Frankrike och de flesta andra
länderna var emot den så kallade stabilitetspakten, som kunde säkra
att centralbanken höll tyglarna fullständigt stramt”.* ”Kampen
om vem som skulle utse presidenten för ECB avgjordes: Det blev tills
vidare Frankrike. Det blir inga rent automatiska sanktioner mot ett
land med ihållande underskott. Det krävs nu 2/3 av
vågmästarrösterna från de aktivt deltagande EMU-länderna för
att genomföra sanktioner. Frankrike fick dessutom godkänt ett så
kallat ”stabilitetsråd” och på det viset en direkt politisk
roll införd i den monetära politiken genom att man nu till exempel
skall formulera riktlinjer för växelkurs för Euron”.
Glöm allt om den hårda, stabila
Euron. Det var endast lockbete för något helt annat.
Nationalstaterna skulle fråntas sin suveränitet och EU-staten
skulle genomtrumfas. I övrigt kommer den rena ekonomiska
stabilitetspakten, införd utan att länderna har ordning i sina
ekonomier, att leda till verklig politisk ostabilitet.
Den 12 februari 1998 meddelade 154 tyska ekonomiprofessorer med Wilhelm Hankel som ordförande att Europrojektet var fullkomligt utsiktslöst. Det omtalades samma dag på TV-programmet ”Tagesschau” (från ARD TV). Hankel är professor i penningpolitik och utvecklingsekonomi vid Goethe Universitetet i Frankfurt am Main.
Till slut skall sägas att Connolly i
dag är ekonomisk rådgivare för en rad multinationella sällskap
och europeiska nationalbanker.
*) Ämnet föll redan till marken på
Dublin-toppmötet 1998.
Gertrud Galster
